Så förvandlade M politiken till SD:s tvärtomcharad

Fredrik Reinfeldts ledarskap har beskrivits som inlyssnande. Men antingen hörde Reinfeldt bara det han ville höra, eller så sades enbart det man trodde Reinfeldt skulle lyssna till.

Den moderate partiledaren kommer att gå till historien som den som tydligast markerade mot Sverigedemokraterna utan att erbjuda sina väljare några politiska alternativ. Det blev en av de främsta anledningarna till den stora strömmen moderata väljare som lämnade och lade sin röst på SD.

När Reinfeldt ingick den migrationspolitiska överenskommelsen med MP, i syfte att utestänga SD från makt, förvandlades politiken på området till en tvärtomcharad; den som i varje givet tillfälle tyckte tvärtemot SD vann.

På så vis målade M, liksom riksdagens övriga partier, in sig i ett hörn där varje medgivande av rådande integrationsutmaningar användes som bevis för att SD:s verklighetsbeskrivning stämde. Som om blotta erkännandet av ett problem som en motståndare noterat per definition innebär att alternativa lösningar blir obsoleta.

För problem finns det gott om, problem som inte handlar om människorna som kommer hit, utan om de system vi byggt upp. System som går stick i stäv med mantrat om jämlikhet och alla människors lika värde.

Därför är det olyckligt att borgerligheten i allmänhet och Fredrik Reinfeldt i synnerhet valde att inte se över arbets- och bostadsmarknaden, två områden som sannerligen hade behövt reformeras. En generös migrationspolitik förutsätter nämligen en välfungerande integration, inte minst i form av snabb självförsörjning.

När integrationen, särskilt i ett land med ett av världens mest generösa välfärdssystem, inte fungerar kommer acceptansen för migrationen i sig drastiskt att sjunka. Och det är precis vad som är på väg att ske. Det beror sällan på vare sig nyfascism eller främlingsfientlighet, även om brist på argument i sakfrågan lätt hamnar i återvändsgränder av detta slag.

Ett bra exempel på en utmaning framkommer av SCB:s temarapport ”Utbildningsbakgrund bland utrikes födda” av vilken det bland annat följer att de utrikes födda i befolkningen har en lägre utbildningsnivå än de som är födda i Sverige. Bland utlandsfödda återfinns en högre andel med högst förgymnasial utbildning än bland inrikes födda, 20 respektive 11 procent. Drygt hälften av somalierna och 38 procent av syrierna har enbart förgymnasial utbildning som högsta utbildning.

Till detta ska adderas att Sverige har den lägsta andelen låglönejobb i EU – 2,5 procent år 2010 och en mycket sammanpressad lönestruktur. Ändå försvaras migrationen med lönsamhetsargument när det varit anständigare att enbart åberopa humanitära grunder.

Hur tänker riksdagens partier förhålla sig till givna dilemma samtidigt som de fortsätter värna en humanitär flyktingpolitik? Det är i detta glapp, mellan visionerna och verkligheten, som ansvarstagande behöver uppvisas och i syfte att minska detta glapp som reformer behöver formuleras. För det är just i detta glapp som annars den bästa grogrunden för politikerförakt och misstro mot ”etablissemanget” skapas.

Den som invänder bör fundera på vad som annars händer i ett samhälle där politikerna går i otakt med väljarna, vars förtroende de är satta att bära? 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Jurist med arbetsrätt och socialförsäkringar som specialområde och borgerlig opinionsbildare
Därför är det olyckligt att borgerligheten i allmänhet och Fredrik Reinfeldt i synnerhet valde att inte se över arbets- och bostadsmarknaden, två områden som sannerligen hade behövt reformeras.