Redan de gamla romarna snackade skit om politiker

Framtiden har rykte om sig att vara svårförutsägbar. Internet skulle vitalisera demokratin och den lokala demokratiska debatten. Runt millennieskiftet var det nätet som man hoppades skulle förverkliga den goda samtalsdemokratin – i framtiden.

Och framtiden, det är nu. I torsdags (10/4) klubbade riksdagen så igenom ett av de mer konkreta avtrycken som nätet har satt på det offentliga samtalet. Nu ska det bli lättare att väcka åtal för förtal och förolämpningar.

Lagändringen är efterlängtad av offer för smutskastning och näthat. I dag är det oftast upp till den enskilde att försöka driva förtalsmål i form av enskilt åtal. Allmän åklagare ingriper bara vid ”särskilda skäl”, vilket är väldigt sällan (eller rent av utomordentligt sällan, om det gäller tryckfrihetsmål där JK äger åtalsfrågan).

Utvecklingen på nätet har lett till ett smått rättslöst tillstånd och en dramatisk ökning av ärekränkningar. Elände som nu ska avhjälpas genom att göra det något lättare för åklagare att väcka åtal.

Kravet på särskilda skäl stryks för förtal men också för det mindre brottet förolämpning i en del fall. Exempelvis när offren är unga eller när brotten har en rasistisk karaktär, men också när offren är tjänstemän som utsätts för förolämpning i sin myndighetsutövning.

Det var inte så här politiker föreställde sig framtidens samtal på internet. Försök inte. Jag vet, för jag läste utredningen. I Demokratiutredningens betänkande (SOU 2000:1) från februari år 2000 tänkte man att IT-revolutionen skulle kunna möjliggöra kvalitativa, demokratiska samtal på nätet, om bara det offentliga hjälpte till med rätt verktyg.

Regeringens pilotprojekt hette Demokratitorget. Där fanns något som i dag skulle kallas för kommentarsfält.

Utredningen noterade bistert att det än så länge bara var ”fem procent av landets kommuner som ordnat elektroniska diskussionsfora för sina medborgare”. Dags att satsa på lokala debatter som medborgarna kunde kliva rakt in med hjälp av sina förmånsskattefria ”hemdatorer”.

En månad senare, kom IT-propositionen Ett informationssamhälle för alla (Prop. 1999/2000:86), ett samma andas barn, som talade om att det dykt upp ”elektroniska konferenser, där det är möjligt att föra en dialog med andra medborgare och med de förtroendevalda.”

Lagstiftaren tänkte sig välstädade kommunala diskussionstorg. Vi fick Flashback. Om de hade anat skulle det blivit förbud i stället för miljarder till subventionerad bredbandsutbyggnad.Tänkbara problem diskuterades. Det största hotet trodde man var att inte alla skulle ha råd med en hemdator eller en snabb uppkoppling.

Nå, både datorer och mobiltelefoner visade sig snart bli överkomliga. Men dagens epidemiska ärekränkningar nämndes inte ens som en tänkbar bieffekt.

Visst fick alla råd med dator. Men intresset att använda dem till att diskutera kommunala investeringsplaner överskattades grovt, samtidigt som man helt bortsåg från lusten att be myndighetspersoner att dra åt skogen.

Som alltid framstår misstaget som uppenbart i efterhand. Vi fascineras av att läsa om det vulgära gatuklotter som man funnit på framgrävda väggar i antikens Pompeji. En mångtusenårig kulturklyfta överbryggs på ett ögonblick av igenkänningen när arkeologerna upptäcker att någon klottrat könsord och skitsnack på de romerska väggarna.

För här, på andra sidan tidsbarriären, meddelar murmålarnas ättlingar omvärlden att offentliga tjänstemän är retarderade, att klasskamrater är prostituerade och att deras kräkreflexer utlöses av att ta del av andra medborgares uppfattningar.

Kanske är framtiden svårförutsägbar. Men människorna som befolkar den är sig lika. Precis som våra rosiga förhoppningar om dem.

 

Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.
Vi fascineras av att läsa om det vulgära gatuklotter som man funnit på framgrävda väggar i antikens Pompeji

Ämnen i artikeln