Psykiatrins maktstruktur rubbas med ”peer support”

Hur kan samhället i dessa tider av dramatiskt ökande psykisk ohälsa kosta på sig att inte ge alla patienter en erfaren brukare som stödperson? Systemet minskar lidandet samtidigt som det ger ekonomiska vinster.

På 1970-talet var jag medlem i 25 föreningar. De ville alla alltid att jag skulle vara mer aktiv, ta förtroendeuppdrag, komma på fler möten och konferenser. När jag flyttade till den verkliga glesbygden i Västerdalarna 1980 gick jag ur nästan alla och lovade mig själv att aldrig gå med i någon ny.

Föreningslivet brukar lovsjungas av politiker och ledarskribenter. Det håller samman civilsamhället och kanaliserar medborgarnas röster. Så kan det vara, men föreningar är också arenor för negativa krafter. Maktspel, förtryck, fraktionsstrider och stress kan förmörka tillvaron, i synnerhet för medlemmar som åtagit sig förtroendeuppdrag.

För tjugo år sedan gick jag ändå med i det nystartade Riksförbundet Balans, ”för alla med erfarenhet av depression eller bipolär sjukdom, egen eller som närstående”, med föreningar runt om i landet. De har intressanta föreläsningar, och viktigast: de ordnar stöd för sina medlemmar.

I det senaste numret av medlemsbulletinen Balans-Nytt finns en hoppingivande rapport av Katarina Grim, doktorand i socialt arbete vid Karlstads universitet och högskolan Dalarna. Hon forskar om ”delat beslutsfattande” med fokus på den norska metoden Laering & Mestring, Lärande & Bemästrande. Det handlar om att hantera psykisk ohälsa med hjälp av andra med samma problem, ”peer support” på ett språk som svenskar har lättare att förstå.

I Arvika har bipolärpatienter och anhöriga i höst kunnat gå en kurs där vårdpersonal, patienter och anhöriga deltar på jämställd nivå. Resultatet har varit ”omedelbart positivt”. Det märkliga tycks vara den ögonblickligt goda effekten: ”I de här kurserna verkar det som om det för många är en nyckelhändelse bara att kliva in i lokalen vid första tillfället.”

Psykisk ohälsa är fortfarande skamligt, att inse att man inte är ensam är viktigt. Varje kurs har startat med en timme där psykiater Rune Andersson kommit med grundläggande information om sjukdomen och olika behandlingsmöjligheter, ett uppskattat inslag trots att patienterna träffat många läkare tidigare. Här blir det annorlunda. Det som tycks speciellt verksamt är ”att få ställa och dryfta frågor i en neutral miljö”. Samtalet är jämlikt och de professionella ”bekräftar deltagarna som kunskapsbärare”.

Att den jämställda grunden för samtalet blir närmast chockartat befriande säger en del om den fasta struktur av makt och maktlöshet som ligger inbäddad i psykiatrin. Här uppmärksammas patienters och anhörigas styrka, annars ligger vårdens fokus på deras svaghet.

När det finns ”peer supporters” är resultaten genomgående positiva: ökat hopp om förbättring, minskad social isolering, mindre skam, minskat självförakt och dessutom ”färre inläggningar och kortare vårdtider”.

Inför en sådan upplysning blir frågan: Hur kan samhället i dessa tider av dramatiskt ökande psykisk ohälsa kosta på sig att inte ge alla patienter en erfaren brukare som stödperson? Systemet minskar lidandet samtidigt som det ger ekonomiska vinster. Vilken tur att det finns en förening som kan visa på detta. Hur kan någon psykiatrisk klinik ha råd att avstå?

Författare och debattör
Psykisk ohälsa är fortfarande skamligt, att inse att man inte är ensam är viktigt.