Politiskt snömos från Sälenkonferensen

Nu uttrycks en ambition om att återuppbygga totalförsvaret, vilket kommer kräva enorma resurser. Ändå hör vi ingenting om vad som ska prioriteras ned, sparas in eller avvecklas.

Igår söndag startade den årliga Rikskonferensen i Sälen som anordnas av Folk och Försvar. Statsminister Stefan Löfven gästade konferensen för att presentera regeringens nya nationella säkerhetsstrategi. 

Kritiken lät inte vänta på sig. Det ansågs inte vara någon strategi utan snarare en sorts problembeskrivning. Konkreta åtgärder saknades, men framför allt sådant som handlar om det som behövs akut inom försvaret: mer resurser.

Senaste försvarsuppgörelsen 2015 mellan regeringen, M, C och KD innebar en höjning av försvarsanslagen med 8,5 miljarder kronor under fem år. Försvarsmakten bedömer dock att 16 miljarder över fyra år behövs för att kunna uppfylla försvarsberedningens målsättningar. Inte ens den ambitionshöjning man då enades om är alltså finansierad. 

L, M och KD har de senaste dagarna gjort egna utspel om anslagsförstärkningar till försvaret som de anser bör ske redan nu. Trots att Löfven igår också öppnade för höjningar och diskussioner med andra partier om dem, lyckades han ändå förödmjuka övriga partier genom att i en intervju kalla det ”anslagsbingo”. 

Löfvens frustration lyser igenom. Självklart är det svårt att på rak arm ge siffror för år framåt vad som är möjligt, särskilt i det ansträngda ekonomiska läge som råder. Men det som faktiskt går att vara tydlig med som politiker är vad man prioriterar. Ska man tolka hur partierna idag framställer sin politik så blir det: allt. 

Tyvärr är sporten inom politiken just nu att bege sig från konferens till konferens, från verksamhet till verksamhet, och överallt lyckas insinuera att det kan komma att tillföras mer resurser. Den som håller i en plånbok vet dock att man inte kan lova runt hur mycket som helst. Förr eller senare kryper sanningen fram. 

Politikerna försöker framställa sig själva som en sorts välgörare som kommer med gåvor. Som om välvilja producerade mer resurser. Men det gör det ju inte. Det här är synnerligen dumt, för det drar bara undan mattan för dem själva. Det skapar orealistiska förväntningar på vad politiker kan åstadkomma, vilket sedan genererar stor besvikelse. 

Visst tillför politiker resurser, men de har också den högst otacksamma uppgiften att hushålla med dem. Då några områden och verksamheter tilldelas resurser, får andra minskade sådana eller inga alls. 

Det är svårt att förstå vilket parti som faktiskt står för den bästa politiken som helhet. För det synliggörs aldrig utan göms snarare undan. Ska något stärkas är det något annat som prioriteras ner. Vad? 

Nu uttrycks en ambition om att återuppbygga totalförsvaret, vilket kommer kräva enorma resurser. Är det ens hederligt att tala om detta om nu pengarna kan skådas efter i stjärnorna?

En ökad ärlighet och tydlighet skulle gynna medborgarna och demokratin. Det skulle även gynna verksamheterna som är beroende av tilldelning från gemensamma kassan. Ska något sparas in på eller avvecklas är det bättre att veta i god tid än att leva i en illusion av oändliga resurser. 

Att hela politiska etablissemanget vänder och det plötsligt blir ”inne” att vara sparsam och ansvarsfull är väl för mycket att hoppas på. Fast kovändningar inom svensk politik har ju hänt förr.  

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Civilingenjör med en doktorsexamen i kemi. Tidigare kommunpolitiker (MP), nu partiet Medborgerlig samling.
Trots att Löfven igår också öppnade för höjningar och diskussioner med andra partier om dem, lyckades han ändå förödmjuka övriga partier genom att i en intervju kalla det ”anslagsbingo”.