Namnet på den politiska förlamningen

Fenomenet som har lamslagit den svenska politiken är prokrastinering – ett beteende som vanligen återfinns hos uppsatsstudenter och författare, men som tydligen kan drabba också den politiska ledningen för ett helt land.

Tycker man att det känns lite motigt och trögt att komma tillbaka till kontoret efter julhelgerna kan man trösta sig med att man åtminstone inte jobbar i regeringskansliet. Ja, om man nu inte har oturen att råka jobba där i denna stökiga tid.

Förra året var en inrikespolitisk mardröm och det nya året inleds med en symbolisk förändring som man helst skulle varit utan: gränskontroller återinförs i pendeltrafiken till vårt södra grannland. I stället för att tala om vad man verkligen vill göra har regeringen hamnat i värsta sortens nödd-och-tvungen-politik.

Hur kunde det bli så här? Det finns ett namn på det fenomen som har lamslagit den svenska politiken. Ordet är prokrastinering. Innebörden är att vanemässigt skjuta upp och förhala arbetsuppgifter trots att de är oundvikliga och att fördröjningen är kontraproduktiv.

Prokrastineringsbeteendet återfinns normalt hos uppsatsstudenter och skrivkrampande författare, men det kan också drabba den politiska ledningen för ett helt land.

Orsaksbeskrivningarna till prokrastinering är som en veritabel checklista över vad som börjat prägla svensk politik.

  1. Perfektionism. Orealistiska krav på vad som ska uppnås innebär att en tidigare begränsad uppgift blir ogreppbar. Allt ska med, hela problemet ska lösas och inga bieffekter får uppstå. Arbetsuppgiften blir överväldigande och man vet inte i vilken ände man ska börja. Sådana verklighetsfrämmande ambitioner får en annan konsekvens.
  2. Rädsla för misslyckande. Att bryta status quo och skrida till verket med en arbetsuppgift innebär ett sanningens ögonblick. Man riskerar att helt eller delvis misslyckas. Vill man inte erkänna sina begränsningar är den tanken skrämmande.
  3. Obehag. Vissa arbetsuppgifter är direkt olustiga. Det obehagliga skjuter man upp så länge som möjligt genom:
  4. Distraktion. Genom att ägna sig åt skenbara, symboliska arbetsuppgifter kan man tillfälligt lura sig själv och andra att man varit produktiv när man egentligen bara har skjutit de större obehagliga arbetsuppgifterna framför sig.

Den uppskjutande strategin är meningslös. Resultatet blir inte mer perfekt utan mycket sämre eftersom handlingsalternativen blir färre, misslyckandet blir större, obehaget värre och utrymmet för att senare verkligen kunna unna sig distraktioner försvinner. Ofta behövs en kris för att kunna åstadkomma politisk förändring, men resultaten blir därefter.

Även om man kan känna medlidande med en regering som tycker att de till slut bara har haft dåliga alternativ att välja på i migrationsfrågan, är saken den att de har suttit på sina händer tills punkten där det är allt som återstår.

Och nu händer det igen. Gränskontroller lär inte bli sista frågan där man upptäcker att tiden för bra lösningar rinner ut och tvingas välja mellan nödlösningarna.

Härnäst? Håll ögonen på bostadspolitiken. Det senaste året har Boverket flaggat för både ökad användning av behövsprövning i bostadsköer och så kallad social housing, ett offentligt byggande av bostadsområden specifikt riktade mot socialt utsatta grupper.

Lika politiskt otänkbart, olyckligt och fullt av allvarliga bieffekter som gränskontroller på Öresundsbron. Men för den som prokrastinerar finns snart bara illasmakande rätter kvar på menyn. Sätt fart nu.

Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.
Gränskontroller lär inte bli sista frågan där man upptäcker att tiden för bra lösningar rinner ut och tvingas välja mellan nödlösningarna.