Mer än förtroendet för asylpolitiken står på spel

Makthavarna måste besinna vilket stort förtroende från befolkningen som de måste förvalta. Om de inte visar sig leva upp till situationens krav kan utfallet få politiska och sociala konsekvenser som sträcker sig långt bortom flyktingfrågan.

Följer man bara de stora rubrikerna på rikstidningarnas webbplatser är det lätt hänt att missa vidden av förändringen, den fulla innebörden av att krisen i det svenska flyktingmottagandet gått in i en helt ny fas den senaste veckan.

Hur kan det komma sig att allt är så förledande lugnt på ytan samtidigt som dramatiken i händelseutvecklingen är hisnande? Jag tror att det finns en enkel förklaring. Vi kommer till den. 

Första varningen kom på torsdagen förra veckan, på en presskonferens med inrikesminister Anders Ygeman och jämställdhetsminister Åsa Regnér, när inrikesministern sa att mottagandet kan medföra ”enorma ekonomiska påfrestningar” om det inte förbättras. Sådana formuleringar om migrationen är inte vardagsmat från regeringen.

Men sannolikheten för ett bättre mottagande tycks vara liten. Samma dag kom ett nödrop från Trelleborgs kommun. I en skrivelse till Migrationsverket redogjorde kommunen för hur det bland annat kommit över 100 ensamkommande till kommunen varje dag.

För en kommun med 43 000 invånare slukar detta så mycket av kommunens kapacitet att ”det finns stor risk att den ordinarie verksamheten och samhället drabbas”. Tillfälliga boenden för nyanlända improviseras fram – idrottshallens foajé, Sturups flygplatshotell.

Kanske ligger Trelleborg bara något steg före i förloppet? På lördagen small det. Nu meddelade Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson att mottagandet går in i en ny fas. Det har blivit så stort att normala boenden inte kommer att räcka till.

– Det betyder att vi, inom ramen för det system som alla är bekanta med, nu börjar närma oss vägs ände.

Vägs ände? Vad händer i så fall? Nu väntar madrasser utlagda i gymnastiksalar och andra samlingslokaler – det som i vanliga fall utgör samhällets evakueringsberedskap. Det ger 10 000 platser till, vilket kanske motsvarar en dryg veckas ytterligare mottagande.

Idrottsförvaltningen i Stockholms stad förvarnar exempelvis om att bokade lokaler kan komma att avbokas med tre timmars varsel för att tas i anspråk för flyktingmottagande.

Frågorna hopar sig. De kan sammanfattas i: Vad händer sen? Hur länge kan människor leva tätt sammanträngda gymnastiksalar och foajéer innan de inte står ut längre? (Och vad händer då?) Hur blir livsbetingelserna?

Hur länge måste de stanna där? Och hur ska de komma därifrån? Vart då? Kom ihåg att bostadslösa nyanlända fastnade på flyktingboendena efter erhållet uppehållstillstånd redan före den senaste krisen.

Minnesbilder kommer tillbaka från den logistiska mardrömmen när fattigkvarteren i New Orleans evakuerades till arenan Louisiana Superdome då orkanen Katrina drabbade staden 2005. 

Trots att vändningen i mottagningen är så svindlande är det ändå ett säreget lugn som råder. Jag gissar att Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson råkade sätta fingret på viktig del i förklaringen. Utmaningarna är stora, men det här kommer att fungera, förklarade han trosvisst.

Varför? Jo, ”vi befinner oss trots allt i Sverige”. Hur skulle det inte kunna fungera i ett sådant land?

Tilliten till samhällssystemet – tron på att det någonstans högre upp i huset alltid sitter en klokare och mer informerad beslutsfattare som tar sitt ansvar och verkligen ser till att det hela fungerar – går djupt i den svenska mentaliteten.

Man förlitar sig på att ansvariga beslutsfattare aldrig någonsin skulle försätta samhället i en allvarlig kris som sedan inte går att bemästra. När justitieministern säger kris kan lyssnaren då tyst fylla i: ”… men de vet nog ändå vad de gör”. Någonstans finns någon som har koll. En trappa upp, kanske två.

Ansvariga beslutsfattare måste besinna vilket stort förtroende från befolkningen som nu ligger på deras axlar och som de måste förvalta i den här svåra krisen. Om detta folkets förtroende skulle rubbas allvarligt genom att de inte visar sig leva upp till situationens krav – att ”Sverige” visar sig vara en otillräcklig mirakelingrediens och krisen blir ohanterlig – kan utfallet få politiska och sociala konsekvenser som sträcker sig långt bortom flyktingfrågan.

Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.
Hur länge kan människor leva tätt sammanträngda gymnastiksalar och foajéer innan de inte står ut längre? (...) Hur länge måste de stanna där? Och hur ska de komma därifrån?