Här kan invånaren åka ut ur kommunen

Bidragstagare är inte välkomna till Landskrona. Och de som redan bor i staden kan tvingas lämna kommunen. Metoden tycks vara framgångsrik och kommer säkert få efterföljare i andra problemkommuner.

Många av kommunernas problem måste kommunerna själva lösa. Visst är det så det heter? Genom initiativkraft, kreativitet och samverkan med det lokala näringslivet kan problemkommuner lyfta sig och forma sin framtid.

Som i Landskrona. Där har kommunen tillsammans med de största fastighetsägarna bildat bolaget Landskrona stadsutveckling AB, som försöker stänga möjligheterna för bidragshushåll att hitta bostad i staden. Lokal näringslivssamverkan med en ovanlig skruv.

Jag förstår mycket väl varför en stad som Landskrona gör detta, men oroar mig ändå. Vi kommer till det senare.

Genom Landskrona stadsutveckling förbinder sig medverkande bostadsbolag att endast hyra ut lägenheter till personer som uppfyller vissa grundkrav. Till kraven hör en styrkt inkomst som inte består av försörjningsstöd. Hittills har 14 av bostadsbolagen i kommunen anslutit sig till policyn, vilket bedöms motsvara 80 procent av lägenheterna i problemområdena (Helsingborgs Dagblad, 1 mars). Syftet är att stoppa inflyttningen av socialbidragstagare.

Det kanske kan ha chockverkan på läsare som befinner sig i en mer oskuldsfull kommunal situation. Men i Landskrona råder bred politisk uppslutning kring policyn. Bara Vänsterpartiet motsätter sig i fullmäktige.

Här har den kommunala överlevnadsinstinkten till slut vaknat. Då händer saker på allvar. Inga krusiduller. Vad man än tycker om policyn, är satsningen onekligen ett lokalt exempel på den pragmatism och förmåga till enighet som brukar dyka upp i krislägen i svensk politik.

Är det inte rimligt att en kommun måste begränsa inflyttningen av bidragshushåll, i synnerhet när den under flera år har varit okontrollerat stor och sänker staden både ekonomiskt och socialt? Kanske är det så. I brist på nationell samordning tvingas kommunerna att på egen hand göra vad de kan för att motverka att sociala problem flyttar över kommungränserna och koncentreras.

Men i detta slags åtgärder finns en dimension som regelmässigt förbises. De drabbar alla lika. Det handlar inte bara om att reglera inflyttning utan om åtgärder som slår mot befintliga kommunmedborgare. Även om det inte är syftet, kommer regler som ska stänga nya bidragshushåll ute samtidigt att driva ut befintliga kommunmedborgare ur sin egen hemkommun om de skulle råka i obestånd och få bostadsproblem.

Jag läser i Helsingborgs Dagblad (6 februari) om en Landskronabo, hemlös bidragstagare efter en skilsmässa, som nu bor på akutboende. Han är hemlös inte på grund av missbruk utan därför att ingen fastighetsägare hyr ut till honom. Ordföranden för individ- och familjenämnden hänvisar till det personliga ansvaret att skaffa bostad. Givetvis. Men nu har kommunen de facto försökt att göra det så svårt som möjligt för mannen att hitta bostad i sin hemort.

Samma situation uppstår för bidragshushåll som sitter i lägenheter med alltför hög hyra. Hittar de ingen billigare bostad tvingas de lämna kommunen. Men det är just billiga hyreskontrakt till bidragstagare som inte ska gå att hitta i staden, om kommunen lyckas med sin policy.

Det är lätt att förstå den enskilda kommunen som tvingas till detta slags krisåtgärder. De gör vad de finner nödvändigt för att vända nedgången. Åtgärden tycks vara framgångsrik och kommer säkert få efterföljare i andra problemkommuner. Men hur upplever de kommunmedborgare som är beroende av bidrag, när deras egen kommun stoppar deras chanser på bostadsmarknaden? Som ett slags förvisning, antar jag.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.
I brist på nationell samordning tvingas kommunerna att på egen hand göra vad de kan för att motverka att sociala problem flyttar över kommungränserna och koncentreras.

Ämnen i artikeln