Flyktingkrisen måste utredas långt bortom KU

Den migrationspolitiska krisen är den allvarligaste kris Sverige har ställts inför sedan den ekonomiska krisen 1992, om inte den allvarligaste sedan andra världskriget. Här krävs en riktig genomlysning som går långt bortom vad ett konstitutionsutskott förmår.

I går var det dags för en ny prognos från Migrationsverket. Nämen se där! Prognoserna, någon som kommer ihåg dem? Det var länge sen. Vilket märkligt återseende. Den senaste var ett historiskt bombnedslag som inträffade den 22 oktober förra året. 

Dagen efter presenterade regeringen och allianspartierna en migrationspolitisk uppgörelse. Sedan dess har migrationsutspel, åtstramningar, gränskontroller och lappkast rullat på i fullkomligt svindlande fart. 

Det känns som om det gått tre år snarare än tre månader sen den förra prognosen – den släpptes i en annan politisk värld än dagens. Endast Annie Lööf behåller sin position, men hon är föräldraledig.

I veckan kallade inrikesminister Anders Ygeman prognoserna för värdelösa. Det är helt korrekt. Därmed inte sagt att dokumenten på något sätt skulle vara ointressanta. Tvärtom hittar man smått skräckinjagande detaljer i rapporten. 

Nu är över 180 000 personer inskrivna i asylsystemet. Antalet som går och väntar på beslut är uppe i över 150 000. Av dessa är 32 200 ensamkommande barn. Det är svårt att greppa omfattningen av den svenska migrationskrisen.

Ja, prognoserna är värdelösa nu och Migrationsverket försöker inte låtsas som något annat. Utfallet avgörs av saker som det inte går att sia om, inte minst i Turkiet. Men prognosfrågan är mycket större än bara kvalitén på Migrationsverkets rapporter. 

Frågan om vad som har eller borde ha varit förutsägbart i den här krisen kommer att förfölja de etablerade politiska partierna framöver.

Den migrationspolitiska krisen är den allvarligaste kris Sverige har ställts inför sedan den ekonomiska krisen 1992, om inte den allvarligaste sedan andra världskriget. Förloppet, brister i förutseende och ansvaret för den uppkomna situationen måste utredas och klarläggas. 

Ingen annan politisk fråga är lika viktig för allmänheten i dag, och konsekvenserna för det svenska samhället kommer att bli genomgripande. Händelseförloppet behöver genomlysas grundligt.

Ingen kunde förutspå att migrationschocken skulle inträffa hösten 2015, sägs det nu. Och gick inte asylströmmarna ned lite grann under våren 2015, innan det small? Detta stämmer givetvis. Men det är en ofullständig bild. 

Den längre trenden pekade stadigt uppåt och takten såg ut att accelerera. Om EU skulle drabbas av en migrationschock var det uppenbart att Sverige skulle vara en av huvuddestinationerna. 

Samtidigt skapade generösa regler och tillämpningar mycket starka pull-faktorer medan politikerna sedan tidigare grundligt avhänt sig regleringsinstrument till domstolar och självständiga myndigheter.

Moderaterna och Socialdemokraterna har i dagarna gjort ömsesidiga KU-anmälningar för bristande ansvar som lett fram till migrationskrisen. Det är ett synnerligen billigt spel i en allvarlig fråga. 

Här krävs en riktig genomlysning som går långt bortom vad ett konstitutionsutskott förmår (eller vill) göra. Någon partipolitisk vinst syns inte till för vare vare sig de rödgröna eller allianspartierna.

För genomlysningen behöver gå tillbaka minst tio, kanske tjugo år i tiden för att kunna visa vägen fram till krisen, de institutioner och den beslutskultur som har skapats.

Skuldbördan är högst jämlikt fördelad.

Det behövs en utredning helt befriad från politiska representanter, befolkad av en handfull av de mest respekterade och erfarna ämbetsmännen och samhällsexperterna som ges ett mycket brett mandat att analysera Sveriges väg in i krisen, visa vad som kunde gjorts annorlunda och vilka läxor som måste läras för att detta inte ska upprepas.

Ansvarsfrågan kommer att leva vidare som en osalig ande till den utreds i botten.

Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.
Ansvarsfrågan kommer att leva vidare som en osalig ande till den utreds i botten.