Det handlar om makt, inte om utsatthet eller ”no-go”

Om kriminella i vissa områden vet att de kommer undan för att ingen som bor där vågar vittna, så innebär det att de får ökad makt. Oavsett om det är möjligt att promenera omkring där utan problem.

I Polisens analysrapporter kallas de för ”särskilt utsatta områden”. No-go-zoner har blivit en vanligare, men omdebatterad etikett. För är det så, törs man verkligen inte ens åka dit? Frågan är nu internationellt uppmärksammad. Den amerikanske frilansjournalisten Tim Pool övernattade i Rosengård, men si överfallen blev han inte. Trimufatoriskt återgav Aftonbladet hans vittnesmål. Ha, vad sa ni nu då! Man kan visst åka till era ”no-go”-zoner! 

När han senare besökte Rinkeby blev det däremot hotfullt och Pool bytte tvärt uppfattning. Men det hela är ett sidospår, oavsett vad han har varit med om.

För varken Polisens egen benämning eller ”no-go-zon” fångar vad som är speciellt med dessa områden. Polisen hävdar inte att det skulle vara farligt för gemene man att åka dit och se sig runt en stund, inte heller att områdena är mer ”utsatta” (för vad?) än andra socialt svaga områden.

Två saker avviker: dels att polisen inte kan arbeta där på normalt sätt (utan anpassade rutiner eller särskild utrustning), dels att allmänheten där drar sig för att vända sig till polis och rättsväsende på grund av en systematisk hotbild från kriminella. Det har skett en maktförskjutning i området: det offentliga samhällsinflytandet är försvagat och på reträtt. Man kan kalla dem för reträttområden.

Istället för att fråga sig om man vågar åka till Rosengård eller Rinkeby ska man fråga sig om man skulle våga vittna mot sin granne om man bodde där.

Min familj bor i Hägersten i södra Stockholm. En kväll blev min fru vittne till hur två män slog en taxichaufför och skrek rasistiska tillmälen när de tog en springnota. Det gick till rättegång och min fru kallades för att vittna. En av männen bor några hundra meter bort och har ett, tja, yttre som signalerar att han drar åt det handgripliga hållet. Han skulle knappast försvinna efter rättegången. Man får räkna med att stöta på honom igen. Vittnesmålet skulle bli avgörande för om han skulle dömas. Då uppstår frågan om man vågar vittna. Vågar man möta honom igen efter det?

Nu bor vi i Hägersten. Här vågar man vittna. Men om det här hade hänt i Rinkeby? I Rosengård eller Seved? Skulle man vågat då? Och om man dessutom visste att man inte kunde ta sig och sin familj därifrån? Jo det är bara en retorisk fråga. Vi vet svaret. Just där uppstår det ”särskilt utsatta” området.

Ty vad leder den där – säkert befogade – rädslan till för maktförskjutningar i området? Vad innebär det för de boende? För den som driver en butik där? De som griper makten är typer som den brutale mannen i vår grannfastighet. Här i Hägersten bestämmer han inte, för min fru vittnade och han blev dömd. Men i Rinkeby eller i Seved är det precis sådana typer som kan sätta skräck i grannskapet utan att rättsväsendet kommer åt dem.

Det är sant att ord spelar roll och ska väljas med omsorg. Men det ansvaret faller också tungt på saluförare av förskönande och diffusa etiketter. När man skriver klämmigt överslätande om hur man har vågat åka ut till Rosengård eller Rinkeby, som om det skulle vara den avgörande frågan, spelar det också roll. Är man då med och knuffar på det här problemet i rätt riktning eller i fel riktning?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.
De som griper makten är typer som den brutale mannen i vår grannfastighet.