Det här vill makthavarna inte prata om

Både kollektivavtal och nivån på socialbidragen är faktorer som i praktiken sätter golvet för de lägsta lönerna. Med höga lägstalöner bortrationaliseras enklare arbeten och vi har nu fått en arbetsmarknad som är mycket oförlåtande för dem med lite lägre produktivitet och utbildningsnivå. Det är ett problem som makthavarna inte gärna diskuterar öppet.

En sak som slagit mig när jag diskuterar politik med makthavare i informella sammanhang är att de regelmässigt är väldigt mycket mer nyanserade och eftertänksamma när kameran är avstängd än när den är påslagen.

I politiken finns naturligtvis många svåra dilemman. Skenbart självklara ”goda” åtgärder kan vara praktiskt omöjliga, och beslutsfattare tvingas välja från beska menyer där alla rätter har mer eller mindre oattraktiva egenskaper. Vilken erfaren politiker som helst kan vittna om dessa våndor. Men, tillägger de sedan. Det här är ju svårt att förklara för folk. De skulle inte förstå. Och därför låter det som det låter när kameran slås på igen. 

Jag kom att tänka på det här mönstret förra veckan. Det här är egentligen inget särskilt kontroversiellt, försäkrade integrationsminister Erik Ullenhag när en ny studie av arbetslösheten bland utrikesfödda presenterades i ett seminarium på tankesmedjan Fores. Och Sverige är faktiskt på rätt väg, fler utrikesfödda kommer i arbete nu.

Det är nationalekonomen Andreas Bergh som har jämfört länderskillnaderna i sysselsättning och arbetslöshet bland utrikes- och inrikesfödda. Problemet är numera välbekant. Sverige kombinerar en ovanligt stor asylinvandring med en ovanligt dålig förmåga att jobbintegrera de nyanlända. Hur förklarar man det mönstret?

Svaret som Bergh ger får nog ändå sägas vara tämligen kontroversiellt. För det är ett svar av den där beska, oattraktiva sorten som sätter fingret på det verkliga dilemma som vi står inför i jobbintegrationen.

I korthet tycks det vara när man samtidigt kombinerar tre ingredienser som jobbgapet mellan inrikes och utrikes födda uppstår: en omfattande asylinvandring, en arbetsmarknad som huvudsakligen täcks av kollektivavtal samt jämförelsevis höga ersättningsnivåer i socialbidragen (eller motsvarande skyddsnät).

Redan i dessa korta slutsatser kan man vaska fram en hel del tankereda som debatten om jobbintegrationen skulle må bra av att ta till sig.

För det första, rasism är förvisso oacceptabelt, men skillnaden i jobbutfall mellan olika länder beror knappast på skillnader i tolerans och diskriminering. Skulle diskrimineringen vara mindre i Ungern, där sysselsättningsgapet är mindre än i Sverige? Pytt!

Rasism och diskriminering är precis som annan social farsot ett allmänmänskligt fenomen som tyvärr finns i varierande grad varje samhälle. Men det är svårt att hitta några data som skulle tyda på att problemet skulle vara jämförelsevis större i Sverige.

För det andra, ”utrikes födda” är inte en homogen grupp med gemensamma problem. Det känns märkligt att behöva påpeka denna självklarhet, men ändå är det hela tiden i sådana intetsägande kategorier debatten förs: ”fler utrikes födda kommer i arbete”. Jaha? Den kategorin omsluter allt från adoptivbarn, danska bropendlare och polska byggarbetare till nyanlända asylsökande från fattiga utvecklingsländer. Ingen torde på allvar vara bekymrad över att den abstrakta gruppen ”utrikes födda” skulle ha det svårt på arbetsmarknaden. Låt debatten föras i sina verkliga kategorier.

Både kollektivavtal och nivån på socialbidragen är faktorer som i praktiken sätter golvet för de lägsta lönerna på arbetsmarknaden. Med höga lägstalöner bortrationaliseras enklare arbeten och vi har nu fått en arbetsmarknad som är mycket oförlåtande även mot inrikes födda med lite lägre produktivitet och utbildningsnivå. Där kommer nyanlända med ännu svagare utbildningsbakgrund ofrånkomligen att hamna sist i hackordningen på arbetsmarknaden.

Vägarna ur den situationen är sannerligen ett dilemma, för alla lösningar har besvärliga bieffekter. Pressa ned lönenivån bland de sämst betalda på arbetsmarknaden? Det är lätt att prata vagt om ”trösklar” som ska bort. Visst, men vilka och hur och med vilka effekter för vilka grupper? (Lönebildning är svårpåverkad med politiska medel. Fråga alliansregeringen.) Vad ska de lägsta lönerna ligga på egentligen? Samtidigt sänka socialbidragen? Med vilka sociala konsekvenser?

Det här är ett av de mest angelägna och besvärliga samhällsproblemen i Sverige. Bland beslutsfattare inser man sedan länge vad problemet handlar om. Men ändå finns den där motviljan mot att tala klartext offentligt. Dilemmat är så svårt och obehagligt. Skulle folk förstå? Ja, det är jag övertygad om.

Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.