Den som är hemma med barn är aktivist

Kommunerna kämpar för att alla små barn ska in på förskolan, vare sig den fungerar eller ej. Att vilja umgås med sina barn mer än en stressad halvtimme på morgonen och någon timme före läggdags betraktas som närmast suspekt.

Jag gick inte på dagis som barn (jo, så hette det faktiskt då). När föräldrarna arbetade turades mormor och farmor om att passa mig. På 70-talet var det inte så märkvärdigt men vill man i dag vara hemma tills barnen börjar skolan klassas man som aktivist. Eller förtryckt hemmafru.

Någonstans mellan 1975 och 2016 blev det konsensus att förskolan är den enda plats som duger för ett litet barn - givetvis efter att föräldrarna har delat föräldrapenningen exakt lika.

I dag arbetar flera svenska kommuner med ”uppsökande verksamhet”. I bland annat Stockholm, Göteborg och Malmö knackar man alltså på hos familjer – i synnerhet hos nyanlända - för att berätta om förskolans förträfflighet. Detta samtidigt som åtminstone de svensktalande föräldrarna kan läsa spaltmeter om en förskola i kris, med personalbrist, undermåliga lokaler, stress, alldeles för stora barngrupper och så svår tidsbrist att inte ens blöjor blir bytta i tid.

Karin Pleijel (MP), ansvarigt skolkommunalråd i Göteborg, menar att den uppsökande verksamheten inte innebär något tvång, men hur skulle någon överväga alternativen då dessa aldrig förespråkas? Och hur ska någon som är ny i landet uppfatta att förskolan inte är ett måste om en tant från kommunen plötsligt står i farstun?

Pleijel menar att barn som gått på förskola blir duktigare i grundskolan och att språkutvecklingen gynnas. När jag var barn ansågs det bevisat att inlärning av det svenska språket försvårades om barn till utlänningar först lärde sig föräldrarnas modersmål. Många av min mammas och pappas polska vänner lade sig vinn om att deras barn endast skulle prata svenska. Dessbättre följde inte mina föräldrar dåvarande svenska praxis, för så småningom visade det sig att det förhöll sig precis tvärtom: för att lära sig god svenska bör man först behärska sitt modersmål.

Familjen som idé står inte högt i kurs i Sverige. Spädbarnet bör inte ha tillgång till varje förälder på heltid i mer än högst sex månader, därefter ska samhället ta vid med förskola, skola och fritids. Skola hemma går inte, Sverige är ett av få länder i världen där hemundervisning är förbjuden.

Så länge familjen inte är dysfunktionell skapar den trygga individer. I Sverige tycks tanken vara att ta det säkra före det osäkra och behandla alla familjer som vore de dysfunktionella.

När man vill försvaga människor och göra dem följsamma ser man till att skilja föräldrar och barn åt. Dramatiska exempel är hur slavarna i Amerika behandlades, uppdelningen i koncentrationsläger eller IS offer i dag. Söndrade familjer ger svåra trauman som kan leda till depression och aggressivitet.

I Sverige är splittringen av familjen mer lågintensiv. Kommunerna kämpar för att alla små barn ska in på förskolan, vare sig den fungerar eller ej. Att vilja umgås med sina barn mer än en stressad halvtimme på morgonen och någon timme före läggdags betraktas som närmast suspekt.

"Vi har ett lättlett folk", konstaterar en vän när vi pratar om det här. Frågan är vad man ska med detta lättledda folk till, när staten tycks lika försvagad som vi.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

journalist och liberal debattör