Vi lämnar kommunerna i sticket

Det finns en konfliktlinje i svensk politik som växer i styrka och som borde diskuteras mer: konflikten mellan land och stad. Sverige blir allt mer urbaniserat och det är inte bara storstadsregionerna som växer - alla tätorter växer. Men rikspolitiken och mediedebatten är upptagen med att diskutera vem som är mest för eller emot invandring.

När man hör debatten får man intrycket att majoriteten av landets befolkning bor i just storstäderna, främst Stockholm. I själva verket är det 3,6 miljoner som bor i Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö kombinerat. Resten, det vill säga drygt sex miljoner, bor på det vi slarvigt kallar landsbygd. Det är alltså två tredjedelar och en absolut majoritet. 

Folk flyttar från glesbygd till regionens största stad. Men bara för att det inte är en storstad innebär det inte att de inte är städer. 

Jag förstår att dessa sex miljoner är rätt less, inte bara på medias storstadsfixering utan också på att den enda gången vi pratar om resten av landet är just när det hänt något negativt, exempelvis när ortens stora arbetsgivare lägger ner eller när något spektakulärt brott har begåtts. Annars utmålas landsbygden mest som bidragsberoende smygrasister som föder barn tidigt och fast i hopplöshet och tristess röker i sina mysbrallor och foppatofflor på sina balkonger. Utanförskap, arbetslöshet, Svenne Banan. Finlandsbåt, Ullared och taco på fredag. 

Jag gissar att de som flyttar till och lever i städer som Växjö, Östersund, Umeå, Luleå, Karlstad, Halmstad, Västerås, Gävle och alla andra tätorter som växer över huvud taget inte känner igen sig i den bilden. De bor ju i städer, inte i några byar inklämda mellan åkrar och skog som vår före detta statsminister såg när han blickade ut från sitt flygplansfönster och pratade om hur mycket plats det finns. Städer som erbjuder studier, jobb, kultur och nöjesliv, precis som storstäderna fast i mindre skala. Jag vet att det kommer som en chock, men alla vill inte bo i Stockholm. En majoritet av svenskarna vill faktiskt inte ens bo i en mindre storstad som Malmö. De vill bo i en mindre stad. 

För alla människors liv är det som händer i just den egna kommunen det som påverkar livet mest. Rikspolitiken flyter liksom ovanpå, den mesta skatt en person betalar är kommunalskatt och landstingsskatt och det är också från kommunen och landstinget som människor får tillbaka mest i form av service. Förskola, skola, vård, snöröjning, vägar, kollektivtrafik, äldrevård, socialbidrag, musikskola, idrottsaktiviteter, kultur, bostäder – allt detta sker ju på kommunal och regional nivå.

Följaktligen är det också kommunerna som kommer sköta allt operativt kring den stora flyktinginvandringen som väntas de kommande fyra åren. Vi kan diskutera integration på nationell nivå hur mycket vi vill, men det är i kommunerna integrationen ska ske och betalas. Det är kommunerna som är skyldiga att ordna boende på flyktingförläggningar, fixa tolkar, SFI-lärare, utbildningsplatser för vuxna, skolplatser, förskoleplatser, betala ut socialbidrag, ordna bostäder efter flyktingförläggning, ordna jobb etcetera.

Nyligen satt ett kommunalråd och grät i en radiosändning av förtvivlan över hur hennes lilla kommun skulle fixa allt. Jag förstår det. Medan rikspolitik och mediedebatt är upptagna med att diskutera vem som är mest för eller emot invandring som helhet lämnar vi kommunerna i sticket. Varje vecka kommer det nya människor till olika kommuner.

Nej, det är dags att dra upp huvudet ur sandlådan och kavla upp ärmarna. Debattera debatten har vi inte tid med längre. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Jag förstår att dessa sex miljoner är rätt less inte bara på att media är så storstadsfixerat utan också att den enda gången vi pratar om resten av landet är just när det hänt något negativt.