Dagens samhällsproblem högt hängande frukter

Mönstret från tekniska landvinningar gäller även inom politiken. Den lågt hängande frukten – de tydligaste, mest begripliga samhällsproblemen – plockar man först. Diffusa, abstrakta och svårdefinierade problem skjuter man framför sig. Så kommer det sig att vi ibland inte kommit någonvart på 40 år, skriver Peter Santesson.

Alliansregeringen har det tufft nu, men faktum är att det brukar regeringar ha. Att styra landet och bära politiskt ansvar kostar i allmänhet väljarstöd. Allt illojalare väljare måste vinnas på nytt i varje val.

Men varför skulle de oftare vilja straffa den sittande regeringen? För att man är besviken. Men varför tenderar väljare att bli besvikna? Jag har en enkel men nedslående förklaring. Kan det vara så att våra samhällsproblem i allt större utsträckning saknar lösning? Då kan man inte bli annat än besviken. Sådant prat är att häda.

Idén om det ständiga framsteget är en central trossats. Allt blir bättre. Samtidigt har nu vissa ekonomer närmat sig en otrevlig tanke. Hög tillväxt kan höra till en övergångsfas som vi inte kan uppnå igen, därför att huvuddelen av de stora, fundamentala uppfinningar som är inom räckhåll redan är gjorda.

Den lågt hängande frukten plockas först. Successivt återstår allt färre möjliga banbrytande uppfinningar. Man kan bara uppfinna vattentoaletten och poliovaccinet en enda gång. Så medan vardagslivet under förra seklet revolutionerades av telefoner, kylskåp och jetmotorer, får vi nöja oss med ännu större tv-apparater till ännu lägre pris.

Givetvis saknas det inte kritik mot tesen, och att slappt hävda att ”allting är uppfunnet” är en lika gammal som naiv idé. Men sannerligen är det ett mycket större vardagsteknologiskt språng som skiljer 1934 från 1974 än avståndet från 1974 till 2014 – vi har gått från revolution till reform.

Samma mönster, men ännu tydligare, syns i den moderna välfärdsstatens politik. De stora välfärdssystemen är skapelser från poliovaccinets och bakelittelefonernas dagar. Grovt räknat skedde nykonstruktioner och expansion fram till och med 1970-talet, då den ekonomiska stagnationen satte en slutpunkt – inte bara i Sverige utan också i övriga västvärlden. Visst har välfärdsstaten fortsatt att förändras även efter det, men då talar vi mer om en gradvis ombyggnation snarare än stor expansion. De stora politiska uppfinningarnas tidevarv ligger bakom oss.

Förändringen återspeglas i vilka frågor som diskuteras som aktuella politiska problem. Samhällsproblemen som stod i centrum för de stora välfärdsreformerna var konkreta och väldefinierade, problem som var möjliga att entydigt mäta upp och analysera – Lort-Sverige, regelrätt fattigdom, bostadsbrist, avsaknad av barnomsorg. Politiska problem av den tydliga sorten finns det konkreta lösningar på.

Men många av vår tids samhällsproblem och politiska debatter gäller frågor av annat slag. De är undflyende, illa definierade problem, där vi famlar efter orsakssambanden och inte ens är överens om hur problemen ska mätas och beskrivas. Psykisk ohälsa, ojämlikhet i sociala relationer, etnisk diskriminering och fördomar, otrygghet och utanförskap – hur kopplar man grepp om sådana frågor? Hur skulle egentligen en lösning på den sortens problem kunna se ut?

Jag tror att mönstret från tekniska landvinningar även gäller inom politiken. Den lågt hängande frukten plockas först. De tydligaste, mest begripliga samhällsproblemen tar man itu med först. Frågor där det finns riktiga lösningar inom räckhåll.

Diffusa, abstrakta och svårdefinierade problem skjuter man framför sig. Och i allt större utsträckning är det just sådana problem som vi har blivit sittande med. Samhällsproblem där det kanske inte ens finns någon riktig lösning.

Det är därför de fortfarande är samhällsproblem. Miljonprogrammet var en konkret lösning på ett redigt problem av den gamla, handgripliga sorten. Det fixade vi på 10 år. Men otryggheten i miljonprogrammen är däremot ett illa definierat problem. Svårfångat, mellanmänskligt och diffust. Där har vi inte kommit någonvart på 40 år.

Och blir inte allt fler samhällsproblem av just det slaget, där vi står och trampar? Då blir det också begripligt varför vi ser mer optimistiskt på våra egna liv än på samhällsutvecklingen.

Ett cyniskt sätt att beskriva de ständiga väljarbesvikelserna vore att jämföra dem med en loop av repetitiva skilsmässor. Men man kan också se dem som ett uttryck för den där i grunden mycket positiva liberala livssynen. Vi behåller hoppet från den tid då vi hade att göra med samhällsproblem som gick att fixa med ekonomisk tillväxt, övertygade om att det ändå måste finnas en lösning någonstans, att det faktiskt måste kunna bli bättre än så här.

Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.
Diffusa, abstrakta och svårdefinierade problem skjuter man framför sig. Och i allt större utsträckning är det just sådana problem som vi har blivit sittande med.

Ämnen i artikeln