Man kan inte busringa till partiledare längre

Oviljan att delta i undersökningar kan bäst förstås som bara ett exempel på en mycket bredare trend: motvilja mot oombedda kontakter.

Hur mycket backade Moderaterna i opinionen efter utspelet i slutet av januari om nya principer för SD-kontakter? Hur utvecklas egentligen sysselsättningen bland utrikes födda? Hur många står till arbetsmarknadens förfogande? Många av de samhällsfrågor vi diskuterar bygger på att människor är beredda att ge sig till känna i undersökningar. Om ingen längre är villig att svara kommer radarskärmarna i samhällsdebatten att slockna. Det kommer bli svårt att veta var vi befinner oss, vilka förändringar som sker och vad allmänheten tycker om färdriktningen.

Oviljan att delta i undersökningar tror jag bäst kan förstås som bara ett exempel på en mycket bredare trend: motvilja mot oombedda kontakter. Tänk så mycket ansträngningar och teknikutveckling som handlar om att stänga ute andras kontaktförsök. De allra flesta kontakter gäller förstås inte samhällsundersökningar utan helt vanlig reklam.

I barndomen debuterade syndromet med en lapp på brevlådan. Reklam, nej tack. Någon enstaka hade kanske hemligt telefonnummer, men det var sannerligen ovanligt. Kungen, kanske? På 1980-talet gick det ännu att hitta hemtelefonnummer till partiledare i telefonkatalogen. (Förlåt Bengt Westerberg, det var jag som ringde en gång.)

Skyddsbarriärerna runt den privata zonen är långt högre i dag. Rör mig ej! Nummerpresentatören Anita blev en julklappssuccé i slutet av 1990-talet. Idag är funktionen en självklarhet. Ens eget nummer sätter man upp på NIX-listor, och de som ändå ringer kan man svartlista och skicka direkt till telefonsvararen. Populära appar blockerar automatiskt telefonnummer från försäljare och andra professionella uppringare. Ring inte, skicka mejl istället.

Men i inboxen pågår samma krig. Alltmer sofistikerade filter rensar bort oombedda mejl och kan skapa en automatisk prioriteringslista så att det mest närstående och angelägna hamnar överst medan bruset från omgivningen sjunker ned i mejlkorgens bottensediment. Nej, mejla förresten inte, hör inte av dig alls. Nej, jag vill inte stanna och höra på försäljarens erbjudande i gallerian. Stressen ökar. Tilltala mig helst inte. Försöker du sticka ned handen i min ficka?

När en kommunikationskanal invaderas av manipulativa kontakter retirerar man till nästa, fräschare arena som är orörd. Olika sociala medier blir nästa nivå. Här är valutan autenticitet. Det behövs trovärdiga signaler om att det finns en verklig person i andra änden för att kontaktförsöken ska accepteras. Men det är inget hinder för flinka programmerare.

Förbluffande trovärdiga ”robotidentiteter” genereras automatiskt genom kollage av insamlade detaljer från riktiga konton och bildar fjärrstyrda arméer som marknadsför budskap, samlar in kontoinformation och styr vilka postningar och nyheter som blir populära och synliga. Snart blir det dags att flytta igen eller sätta upp ännu en ilsken lapp på brevlådan till ens personliga sfär.

Det är svårt att se någon lösning på problemet. Det är en kapprustning som pågår, och snarare verkar omsättningshastigheten i arenabytena och teknikkriget att öka. Samtidigt leder det till stora problem. Fjärmandet från kontakter blir starkare samtidigt som cynismen ökar: vem finns egentligen i andra änden? När vi bommar igen runt vår sfär är det många barn som kastas ut med badvattnet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.
Om ingen längre är villig att svara kommer radarskärmarna i samhällsdebatten att slockna.