Betyder jämlik vård lika dålig vård för alla?

Om det visar sig att privata välfärdsföretags vinster inte fungerar som valfläsk att skrämma folket med behöver Socialdemokraterna en annan, liknande fråga att ha i reserv. Kan det vara de privata sjukförsäkringarna?

I valrörelsen 2010 hördes mycket prat om privata gräddfiler i vården. Jag skickade frågor till Ylva Johansson, talesperson i värdfärdsfrågor. Var exakt finns dessa gräddfiler? Det kom svar från en pressekreterare i riksdagen: de finns i USA. Var där, på vilket sjukhus, vilken ort? Jag skulle vilja se en gräddfil i praktiken. Någon precisering kom aldrig.

Uttrycket har en tid varit borta från den politiska debatten, men tycks nu återuppväckt. En precisering skulle fortfarande vara intressant. Som frilansjournalist och nybliven egenföretagare i glesbygd skaffade jag privat sjukförsäkring i mitten av 1980-talet.

Den kostade 3 000 kronor om året. Närmaste vårdinrättning som var ansluten låg i Stockholm, 44 mil bort. Försäkringen gjorde mig ändå trygg. Jag har aldrig känt mig så frisk. Efter tio år sa jag upp den. Jag tyckte inte att jag behövde den.

I samma stund började jag känna mig svag och krasslig på alla möjliga sätt. Efter ett år anmälde jag mig igen, nu var det dyrare men plötsligt var alla krämporna borta. Det väckte tankar. Allt jag senare sett av vårdsystem tyder på detsamma: själva vetskapen att hjälp finns när den behövs är ångestdämpande och smärtlindrande.

Den enda gång jag verkligen behövde vård fraktades jag med ambulans till intensivvård på Mora lasarett efter en svår bilolycka våren 2000. Hela sjukhusvistelsen på tio dygn var som en reklamfilm för den offentliga vården: allt fungerade oklanderligt, personalen var underbar. Under sjukbilsresorna mellan hemmet och Falun, 46 mil tur och retur, fick jag se många vackra dalavyer. Rehabiliteringen var mönstergill under ledning av skicklig sjukgymnast i Lima.

Tanken att jag betalat två gånger för min sjukvård slog mig aldrig, än mindre att jag i så fall borde vara upprörd. Det är annars ett återkommande argument från kritikerna.

I dag har 640 000 personer i Sverige privat sjukförsäkring. Två tredjedelar betalas av arbetsgivare, inklusive många fackförbund. Privat sjukförsäkring ger snabb vård. Det underlättar för den enskilde men det är också en besparing för samhället som helhet. Långa sjukskrivningar är dyrt för alla berörda och den som behöver vård försämras av att vänta. Köerna fördyrar för alla.

I de ideologiska attackerna på vinster i välfärden finns en mörk sida: om vården ska vara jämlik måste den vara lika dålig för alla. Ingen privat aktör ska få avskaffa köer. Vore inte annars den logiska slutsatsen att låta dessa skickliga administratörer ta över mer av planeringen i den skattefinansierade vården? I stället för att tvinga in alla i växande köer?

Ingen forskar kring samhällets kostnad när ett helt landsting sparar, som Dalarna just nu (föredömligt belyst i september av SVT Dalarnas Jennifer Howgate) och ställer sina patienter i årslånga köer till behandling i psykiatrin. Det vi vet är att priset är högt, både i pengar och lidande.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Författare och debattör
I de ideologiska attackerna på vinster i välfärden finns en mörk sida: om vården ska vara jämlik måste den vara lika dålig för alla.