Befolkningen består inte av politiker och valboskap

I en demokrati är det inte "någon annan" som ska lösa saker. Folkstyrets själva grundprincip är att det måste finnas ett engagemang från folket – inte bara en styrande elit av medietränade politikerproffs.

Det klagas högljutt på dåliga politiker och på en ökande populism. Inte många tänker på att de själva bidrar till detta. 

När jag frågar människor varför de inte själva gör något åt sitt missnöje med landets utveckling genom att engagera sig politiskt själva på något sätt är ett av de vanligaste svar jag får: ”jag är inte politiker-typen”. Följfrågan blir: nähä vem är det då?

Som politiskt aktiv möts jag ofta av kommentarer som ”Kom igen nu! Visa vad ni har att komma med! Förtjäna våra röster!” som om det handlade om att prestera för att vinna någons gunst. 

Förvisso behöver partier och kandidater som ställer upp i val få röster för att nå formella maktpositioner. Men befolkningen består inte av två grupper, politiker och valboskap. Tyvärr har den bilden av att politikerna, särskilt på riksplanet, är ett särskilt släkte skilt från folket, satt sig. Hur kommer det sig? 

I dagens intensiva medieklimat blir man som politiker väldigt påpassad och utsatt. De snedsteg man gör är mångdubbelt mer intressanta än det vardagliga och positiva man uträttar.

Det är således inte förvånande att politiker medietränas sönder för att klara av att navigera mellan minorna och undvika klavertramp, drev och uthängningar. Mänskliga drag som att vara uppriktig, skoja, säga ”jag vet inte” som svar på frågor, får stryka på foten till förmån för en finslipad fasad utåt. Att visa känslor eller svaghet hör inte heller dit, vilket gör att politiker antas kunna och vara tvungna att ta hur mycket skit som helst. 

Självklart påverkar detta rekryteringen till politiken som helhet. En del klarar att leva upp till rollen, men de flesta varken vill eller orkar vara en del av detta. 

Till de högt ställda förväntningarna på själva arbetsinsatsen kan vi dessutom lägga kraven på hur politikerskiktet som helhet ska ”se ut”. Inte nog med att man måste hitta folk till alla nämnder, det ska vara ”rätt mix” också. Det ställs krav på en representativ grupp, jämnt fördelad mellan könen och med ett proportionerligt inslag av åldrar, hår- och hudfärger och sexuella läggningar – alla lika slagtåliga och medietränade. Rekryteringen underlättas inte direkt av detta.

Det är förståeligt att människor är frustrerade och vill se förändring. Men de glömmer att demokrati betyder folkstyre. Det är inget ensamarbete utan ett gemensamt jobb för hela samhället. Ingen är någons politiker-slav. Alla är lika mycket eller lika lite skyldiga att prestera som någon annan. Ett parti och dess representanter lyfts fram av människor, medlemmar och sympatisörer – och partiet och deras representanter lyfter fram deras röst.

Säga vad man vill om Trump men han är faktiskt vald av USA:s befolkning till president. Det var den bästa person som deras valsystem och folket nu kunde vaska fram. Precis som i USA får Sverige de politiker och makthavare som landet förtjänar. 

Vi behöver komma loss från attityden att det är någon annan som ska lösa saker. Utan ett engagemang från folket blir det inget verkligt folkstyre. Med den orealistiska bild som finns av hur politiker ska vara naggar vi i vårt eget styrelseskick, demokratin, i kanten. Om vi inte kan acceptera politiskt aktiva som är vanliga människor, så får vi i förlängningen en liten politiker-elit som är skild från folket. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Civilingenjör med en doktorsexamen i kemi. Tidigare kommunpolitiker (MP), nu partiet Medborgerlig samling.
Mänskliga drag som att vara uppriktig, skoja, säga ”jag vet inte” som svar på frågor, får stryka på foten till förmån för en finslipad fasad utåt.