"Folkvalda som spelar rävspel fattar ingenting"

Ett sorgligt skådespel spelas upp i Sverige efter valet. Förtroendevalda som uppfattar demokrati enbart som ett maktspel, som tror att deras uppgift är att få majoriteten att föra en politik som en bred majoritet sagt nej till. De har inte förstått någonting. Och den nuvarande modellen, där allianspartierna går fram individuellt i valrörelserna, men agerar som ett parti efter valet, är fullständigt orimlig.

Det är ett sorgligt skådespel som spelats upp i Sverige efter valet. Inte bara i riksdagen, utan också i många kommuner och landsting. Det är alldeles för många politiker som inte förstår skillnaden mellan att vara kandidat i val och att vara förtroendevald. Det är alldeles för många partigängare som bara tänker på sitt parti och sina löften och som tror att alla ska dansa efter deras pipa när de blir invalda i en politisk församling.

De som uppfattar demokrati som enbart maktspel, som tror att deras uppgift som förtroendevalda är att försöka tvinga majoriteten att föra en politik som en bred majoritet sagt nej till, har inte förstått någonting. Värst är enfrågepartier som Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, men även Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har ägnat sig åt sådant i olika sakfrågor. Vänsterpartiet har försökt, men inte lyckats särskilt väl.

De som blir valda i allmänna val förträder inte längre bara ett parti. De är valda av hela folket och har att se till hela folkets bästa. De kallas förtroendevalda för att de ska leva upp till det förtroende väljarna gett dem. De har fått i uppdrag att styra kommunen/landstinget/landet efter bästa förstånd. De har inte fått i uppdrag av väljarna att blockera, utpressa, spela rävspel eller sabotera styret i landet eller kommunen. Detta är att missbruka väljarnas förtroende.

Större partier, som socialdemokraterna och moderaterna drabbas ofta av en annan sorts missbruk av förtroendeställning. Om ett parti fått till exempel 30 procent i riksdagsvalet och 15 procent i kommunvalet, så borde det vara uppenbart att partiets ledande kommunpolitiker måste ta sin mats ur skolan. Om de själva inte förstår att de sänker partiet, så måste partiets kommunorganisation se till att lyfta bort dem. Ingen förtroendevald äger sin post och sitt arvode. Inget parti borde tillåta att förtroendevaldas prestige går före partiets väl. 

Jag läser om en numera före detta landstingsordförande som inte blev omvald i landstingsfullmäktiges slutna omröstning och som därför anställde förhör med sin partigrupp för att utröna vilka det var som inte röstat på honom. Det minsta man kan begära av politiker på denna nivå är att de kan, förstår och respekterar elementära demokratiska spelregler. Att inte respektera valhemligheten i en sluten omröstning är tillräckligt för att diskvalificera en politiker för fortsatta uppdrag. När ett parti inte förmår lyfta bort en sådan företrädare så är det ett underbetyg även för partiet. Distriktsstyrelser som låter sig dompteras av pampar som hotar och domderar ska naturligtvis bytas ut helt. Svaga och viljelösa ledamöter i partiernas lokala och centrala beslutande organ är en lika stor fara för demokratin som självsvåldiga pampar.

Här i USA var det två månader före höstens val bara 14 procent av väljarna som tyckte att kongressen gör ett bra jobb. I Sverige var motsvarande siffra före valet strax över 40 procent. Det är inte sannolikt att den siffran är lika hög för den nyvalda riksdagen. Om inte svenska politiker tar sig samman och lär sig samverka, kan svenska väljare snart vara lika missnöjda som amerikanska. SD:s framgångar, som knappast beror på att svenska folket är på väg att bli rasister eller nazister, borde vara ett varningstecken för alla partier. De som röstar på SD röstar nog oftare mot övriga partier än för SD. 

Demokrati är inte att 51 procent styr över 49 procent. Val är inte opinionsundersökningar, som även så kallade statsvetare ibland påstår. Val är inte heller folkomröstning i sakfrågor, som en del politiker och journalister tycks tro, och som nu Sverigedemokraterna tycks hävda att extravalet ska bli. 

Om andra partier låter sig lockas i den fällan så är det både farligt och tragiskt.

Den typ av demokrati som Sverige valt, kräver att politiker förmår samarbeta för att styra landet. Den kräver att både individuella politiker och partier förmår lägga prestige åt sidan för att i stället se till sakskäl och möjligheter att hitta breda lösningar.

De proportionella valen är inte avsedda att resultera i ett parlament som avspeglar svenska folkets åsikter i enskilda sakfrågor, inte heller att resultera i ett parlament som avspeglar svenska folkets demografi. Avsikten med proportionella val är att parlamentet ska avspegla folkets värderingar, och att de förtroendevalda efter bästa förmåga ska bidra till att i olika sakfrågor hitta lösningar som kan få stöd av en bred folkmajoritet. Väljarna må vara lika förvirrade som politiker om vilken roll de valda egentligen har, men de flesta förstår att inget parti kan få igenom allt det vill. Väljarna må ibland vara förledda att rösta på ett parti för att uttrycka sin mening i en sakfråga, oftast när det är val som väljarna uppfattar som “ofarliga”. Feministiskt Initiativ, Miljöpartiet och Piratpartiet är bra exempel på partier som få väljare vill se i den svenska regeringen, men där en del väljare tycker att de enskilda frågor de driver är viktiga. Sverigedemokraterna rider också på den vågen, men till skillnad mot andra enfrågepartier har de en människosyn och demokratisyn som är ett hot mot det demokratiska samhället. 

Kommuner klarar politisk samverkan i sakfrågor bättre än riksdagen, kanske för att det faktiskt inte råder parlamentarism i kommuner. Där tvingas politikerna samarbeta. 

Om inte Sveriges riksdag kan arbeta i enlighet med intentionerna i dagens författning måste det till en ny författning. Sverige måste ha en författning som gör att landet kan regeras.

Den nuvarande modellen, där allianspartierna går fram individuellt i valrörelserna, men agerar som ett parti efter valet, är fullständigt orimlig. Det är en sak att bilda koalition för att skapa en regering med majoritet i riksdagen och en helt annan sak att bilda koalition i opposition. Det är inte organiserad opposition utan organiserad obstruktion. 

Det är en sak att bilda en koalitionsregering för att kunna regera med en majoritet i riksdagen bakom sig, och en helt annan sak att bilda en koalitionsregering som bara vilar på en minoritet i riksdagen. Minoritetsregerande i koalition är ren dumhet. Det är nämligen näst intill omöjligt att ha en kompromissad regeringspolitik som underlag för kompromisser med oppositionspartierna. 

Det är väldigt ont om riksdagspartier och riksdagspolitiker som lever upp till de krav som väljare har rätt att ställa på förtroendevalda.

Politik är visserligen ingen logisk verksamhet, men den behöver inte vara ett stolleprov. Det blir den bara när partitaktiken övertrumfar förnuftet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Tidigare chefredaktör på Metallarbetaren, Nya Norrland och politisk redaktör för Länstidningen i Östersund. Nu pensionerad och bor i USA.
Val är inte opinionsundersökningar, som även så kallade statsvetare ibland påstår. Val är inte heller folkomröstning i sakfrågor, som en del politiker och journalister tycks tro, och som nu Sverigedemokraterna tycks hävda att extravalet ska bli.

Ämnen i artikeln