DEBATT DAGENS SAMHÄLLE NR 35/09

KONKURRENS. Ungefär var tionde välfärdstjänst utförs i privat regi, med närmast uteslutande offentlig finansiering. Av de tusentals utförarna finns många företag som strävar efter vinst.

Medan 10 procent brukar vara lägsta vinstnivån i andra branscher, ligger oftast välfärdsföretag kring 4–5 procent. Det allra mesta av vinsten brukar återinvesteras i verksamheten – i flera fall hela vinsten, som i Capio och Kunskapsskolan.

En del vinst delas ut till ägarna. Är det skadligt? Tydligen inte för verksamhetens kvalitet eftersom ­både personal och brukare generellt uppgett sig vara nöjdare med privat verksamhet, enligt bland annat Kommunal och Svenskt Kvalitetsindex.

Kunde det ha varit än bättre om lagen hade tving­at företagen att återinvestera? Nej. Det mes­ta återinvesteras redan. Men det som ­delas ut har en funktion – att locka privat ­kapital till välfärdstjänsterna. Kapital behövs ju såväl till lokaler och utrustning som till anställningar.

Med privata investerare följer också nya idéer om organisation, kommunikation, ­ägar­styrning och personalpolitik. Att begränsa vinstmöjligheten stoppar just sådana nya resurser.

Självklart betyder inte ­vin­sten allt. Det enskilda ägandet innebär i sig ett särskilt engagemang från ägare och ledning. Möjlighe­ten att konkurrera med offentliga enheter är en sporre för kvalitet. Entreprenörer kan utveckla sina idéer bättre än toppstyrda offentliga enheter. Men vinsten är en viktig drivkraft.

En förutsättning för att vinsten ska vara en maximalt positiv kraft är att konsumenterna får valfrihet. Upphandlingar kan skapa viss mångfald men ger inte makten till den enskilde. Det är först när så sker som entreprenörerna tvingas konkurrera på allvar. I fri konkurrens kan bara den som erbjuder bra tjänster nå vinst.

Det bör vara prioriterat att underlätta den vidare framväxten av privata alternativ, så att fler kan ta del av de tjänster som har visat sig vara bättre. Men tills vidare kommer de offentliga att dominera. Då måste vi fokusera på att förbättra dem – kanske genom att ställa krav på att även de uppnår vinst.
Utgångspunkten i dag är att välfärdstjänsterna är skattefinansierade. Det betyder att politikerna fortfarande håller i pengarna och risken finns alltid att de vill gynna egna, offentliga, enheter. Det finns flera fall där privata enheter har fått långt mindre resurser än offentliga.

Med vinstbegränsningar skulle ännu en tvångströja sättas på de privata enheterna, som skulle skapa än mer orättvisa villkor för den del av välfärden som fungerar bäst. För den som bryr sig om att skapa ett bättre välfärdssamhälle – inte bara skrämma människor med fördomar för att locka röster – torde det vara uppenbart att vi inte bör begränsa vinsten.

Johnny ­Munkhammar
Författare och politiker (M)