DEBATT DAGENS SAMHÄLLE NR 4/10

SOCIALT. Utvecklingsstörda personers rättighet att skaffa barn måste upp på bordet. Ämnet är känsligt, påminner om historiska misstag och skapar etiska dilemman. Men genom att stoppa huvudet i sanden riskerar problemen att lastas över på andra.

Samhället förändras i snabb takt och vardagen blir mer och mer komplex. Det ställer stora krav på den enskilda individens intellektuella förmåga.

Att leva med förståndshandikapp har förmodligen blivit svårare än det var förr, då man levde tätare tillsammans i släkten och arbetsuppgifterna var mindre komplicerade. Säkert har livet förändrats positivt för en del, men det har också lett till utanförskap för människor som saknar förmåga att förstå och hantera det nya.

En utvecklingsstörd person med brist på självinsikt har svårt att inse sitt hjälpbehov. Med ett eget barn krävs hjälp­insatser som föräldern måste vilja ta emot. Medvetenhet om sitt intellektuella funktionshinder är förutsättningen för att få det stöd som behövs. Det blir ett föräldraskapets moment 22. Därför behövs en sund balans mellan samhällets syn på rätten att vara förälder och barnets rätt till en förälder.

I FN:s barnkonvention regel nr 9 talas om att främja möjligheten för människor med funktionshinder att leva familjeliv. Men när de har skaffat barn visar utredningar att domstolar bortser från socialtjänstens bedömningar och i princip kräver bevis på att föräldrarna brister i omsorgen.
Jag anser att samhället har ett moraliskt ansvar för föräldraskap i samband med intellektuella funktionsnedsättningar, som redan på förhand bedöms bli utsatta för samhällets åtgärder.

Förvaltare är det starkaste skydd en person med förståndshandikapp kan ha. Uppgiften är att förvalta egendom, bevaka rätt och sörja för huvudmannen som person. När en kvinna, med uppenbar oförmåga att ta hand om sig själv, drömmer om att bli mamma, då borde sjukvården och förvaltaren kunna agera tillsammans. I dag upplever sjukvården att den hindras av tystnadsplikt och sekretess.

Socialtjänstens dilemma är att hjälpinsatser ska vara frivilliga. Uppstår det motsättningar kan socialtjänsten tvingas omhänderta barn med stöd av lagen om vård av unga.

Alternativet är att socialtjänsten släpper familjen, med risk för att barnet far illa. Det som kan lösas med frivilliga insatser, om insikt om hjälpbehov finns, kan i stället bli ett trauma för både föräldrar och barn.

Samhället vill i dag ”normalisera” alla och sortera dem under rättighetslagar. Detta utan hänsyn till att det kan handla om personer som saknar förmåga att förstå sitt eget bästa.

Särskilt allvarliga konsekvenser kan det få när barn föds under dessa villkor. För det första finns det intellektuella handikapp som är osynliga. För det andra kan effekten av dem vara svårigheter att sätta sig in i andra människors situation.

Ett villkor för att personer med utvecklingsstörning ska kunna acceptera sitt funktionshinder är att omgivningen inte förnekar det. Vi har alla ett ansvar för att de möts med större öppenhet och får känna att de duger som de är. Ärlighet är det mest respektfulla. Regler kring den personliga integriteten bör sättas in i sitt sammanhang.

Det är dags att bryta tystnaden kring föräldraskap och begåvningshandikapp. Polariseringen mellan historisk tvångssterilisering och dagens signaler om ”normalisering” för alla kan kränka människor, fast på olika sätt. Genom att våga ifrågasätta kan även barnet få rätt till ett värdigt liv!

Catharina Carlsson
Ledamot (M), nämnden för arbete och välfärd, Växjö