Vässa arbetet mot den psykiska ohälsan

Sjukvård. Det finns oroväckande trender inom arbetet med den psykiska ohälsan i Sverige som skapar problem om de inte hanteras på rätt sätt. En minskning av vårdplatserna inom landstingspsykiatrin har övervältrat den psykiatriska omsorgen på kommunerna. Det har skapat ett inte helt problemfritt läge.
Jan Valentin , områdeschef, Kumla

I den mediala debatten och rapporteringen om psykisk ohälsa i Sverige betonas vanligen behovet av att förstärka och utveckla de sjukvårdande aktörernas insatser, alltså primärvården och landstingens psykiatriska verksamheter. Utgångspunkt och förhärskande vardagskunskap för den aktuella diskussionen tycks vara en överbetoning på biologiska och patologiska perspektiv på den psykiska ohälsans orsakssamband. Samtidigt har kommunernas, alltså socialtjänstens, verksamheter för aktuella målgrupper utsatts för kritik. Det har i sin tur olyckligtvis startat en trend, där de kommunala verksamheterna bedöms behöva överta och utveckla det psykiatriska synsätten . (Privata utförare av boende-enheter för aktuell målgrupp tenderar att genom läkaravtal vara direkt knutna till landstingspsykiatriska kliniker.)

Historiskt har kommunernas socialpsykiatriska verksamheter sitt ursprung i landstingen och sjukvårdskulturen. En minskning av vårdplatser inom landstingspsykiatrin från 1970-talet och framåt har medfört att det som anses vara (psykiatrisk) omsorg och omvårdnad för målgrupperna har överförts på kommunernas ansvar. I samband med överflyttning av omvårdande aktiviteter till den kommunala huvudmannen medföljde även personal och ibland arbetsledare från landstingspsykiatrin som del av skatteväxling. Kommunernas osäkerhet tillsammans med de ”skatteväxlade” verksamhetsföreträdarnas preferenser om målgruppernas behov, har också med stor sannolikhet inneburit att kommunerna inte sällan rekryterat personal med sjukvårdande utbildningsbakgrunder. Det senare förfarandet har dessutom tvivelsutan varit en förbilligande modell av kompetensförsörjning.

Ett återkommande argument i kritiken av kommunernas insatser är att ”de inte förstår målgruppernas behov”. Kritikens andemening är att kommunerna saknar psykiatrisk/medicinsk kompetens. Andra synpunkter som aktualiseras är att baspersonal inom kommunernas socialpsykiatriska verksamheter har svårt att identifiera sin yrkesroll som psykiatrisk skötare. Därtill upplever kommunernas personal ett kunskapsmässigt och socio-kulturellt underläge i förhållande till landstingens yrkeskategorier; en besvärande obalans i termer av befogenheter och självständighet.

Annons

Kommunernas historiska ovilja eller oförmåga att formulera egna ansvars- och uppdragsbeskrivningar för de socialpsykiatriska verksamheterna har lämnat öppna dörrar för andra synsätt än socialvetenskapliga att gripa mandat. Otydliga målformuleringar och ett ledarskap utan vetenskaplig hemvist, har bland annat inneburit att kommunernas socialpsykiatriska verksamheter utformats som uppföljande insatser på landstingens uppdrag. I praktiken har det betytt att kommunerna inriktat sina insatser på att följa målgruppernas sjukdomsförlopp och medicinska följsamhet, istället för tillbörligt fokus på brukarnas sociala färdigheter, självständighet och reella delaktighet. I och med detta kan man med fog säga att kommunerna har belastats med dubbla uppdrag som haft kontaminerande konsekvenser för såväl sammanhållen verksamhetsutveckling som kompetensförsörjning. Kommunernas undervärdering av den egna verksamheten har förmodligen haft en förlamande effekt på förändringsbenägenhet och -takt. Man kan säga att verksamheter och deras målgrupper har fastnat i en passiviseringens parallellprocess. Sålunda har många verksamheter stagnerat och habituerat i underordnad roll visavi sjukvården. Därtill, och inte så sällan, benämns kommunernas benägenhet att utforma sina verksamheter utifrån landstingspsykiatrins önskemål som god samverkan.

Med ovanstående som en sorts upplevd erfarenhet och scenario är det anmärkningsvärt, men också glädjande, att de få studier som finns om kommunernas socialpsykiatriska verksamheter, förtäljer att aktuella målgrupper betonar vikten och värdet av just kommunernas insatser. Särskilt när dimensionerna återhämtning och livskvalitet ska utvärderas. Inte sällan framförs uppfattningen om ett kvalificerat socialpsykiatriska stöd som en viktig komponent till minskad sjukvårdskonsumtion. Brukarutvärderingar indikerar att ett socialpsykiatriskt stöd som vilar på social förändring och beredskap, relationistiska hänsynstaganden, pro-aktivt förhållningssätt och individen i samspel med omgivning är mer framgångsrika. Formerna för ett sådant kvalificerat psykosocialt stöd förefaller i många fall vara dialog- och relationsbaserat med utgångspunkt i humanistiska och demokratiska principer. Om det stämmer, och om uppfattningen delas av både brukargrupper och den socialpsykiatriska kompetensen, borde det tilldra sig forskarsamhällets intresse. Inte minst om psykisk ohälsa håller på att utvecklas till ett folkhälsoproblem med betydande samhällsekonomiska risker. Särskilt intressant borde det vara för politiska beslutsfattare.

Icke desto mindre behöver de kommunala huvudmännen göra ett omtag avseende det egna ansvaret och uppdraget. Prioriterade områden bör vara;

Att kommunernas klargör det unika och självständiga ansvars- och ämnesområdet. Kommunerna ska inte bedriva psykiatrisk behandling. Däremot får kommunen bedriva social behandling eller socialt stöd med behandlande effekter (jämför socialtjänstens HVB-hem); med andra ord bedöms kommunerna leva upp till andra komplexa målgruppers behov av kvalificerat socialt arbete. Den så kallade psykiatriska omsorgen som avdelats kommunerna utgör endast en och mindre framträdande nivå i den dagliga praktiken, varför praktikens komplexa innehåll måste mötas med andra kunskapsnivåer och grundkompetenser. Oomtvistligt pratar vi då om en socialvetenskaplig och psykologisk beredskap. Av den anledningen är det ytterst märkligt i sammanhanget att socialtjänsten med mångåriga traditioner inom grupporienterade och samhällsbaserade arbetssätt och metoder inte tydliggör sitt initiativ och försprång inom ämnesområdet. Det är just de socialt förankrade metoderna (bland annat case management eller integrerad psykiatri) som utgör den senaste tidens utveckling inom den landstingspsykiatriska sektorn. En ny våg är i rullning där landstingspsykiatrin syns utveckla sin sociala responsivitet genom implementering av arbetssätt som inte endast identifierar den enskildes patologiska tillstånd här och nu. Men, kommunerna med stora medarbetar- och arbetsledargrupper som redan har erforderlig kompetens (inklusive socialt stöd vid missbruk, försörjningsbrist och arbetsmarknadsinriktade åtgärder) borde tillsammans med socialvetenskapliga forskare leda den nya vågens utvecklingsarbete. Att invänta att den sjukvårdande huvudmannen uppfinner hjulen igen kan inte vara rationellt i sammanhanget. Ett tydligt upprättat kommunalt ansvarsområde har dessutom bättre möjligheter att både identifieras och samverkas av allehanda motparter.

Kompetens: Om professionellt socialt arbete har goda effekter på aktuella målgrupper är det rimligt att även kommunerna ser över sin kompetensförsörjning. Problemet inom de kommunala socialpsykiatrierna är inte en fråga om brist på psykiatrisk kompetens (den ska ju tillhandahållas av landstingspsykiatrin). Ej heller råder det brist på omvårdnadspersonal. Det är snarare en akut brist på social- och beteendevetenskapligt danad personal och arbetsledning inom flera nivåer och verksamheter. (Eskilstuna är ett utmärkt exempel på en kommun som har en rationell ambitionsnivå och kompetensförsörjning avseende insatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar.)

Om den goda tendens som kommunernas socialpsykiatriska verksamheter ändå uppvisar på flera håll ska hålla i sig, är det av vikt att kommunerna genomför stadigvarande kompetensväxlingar för att undvika att fastna i arbetssätt där omsorgsarbete (uppföljning på landstingens uppdrag) är personalens uttolkade ansvar. Uppenbart är att socialpsykiatrins målgrupper har behov som vida överstiger ordinärt omsorgs- eller omvårdnadsarbete. Sannolikt betyder det att kommunernas socialpsykiatriska verksamheter måste göras attraktiva för universitetsutbildade grupper. Därför ska framtida befattningsbeskrivningars innehåll samt andra personalsociala omständigheter underkastas genomlysning och förändringar i mening att säkerställa rätt kompetens för professionsområdet. Det skulle inte minst höja de inblandade yrkeskategoriernas status, vilket är rimligt med tanke på de socialpsykiatriska arbetsuppgifternas komplexitet.

Samverkan: Samverkan mellan kommuner och landsting inom den psykiatriska sektorn kan inte till stora delar vara en fråga om att samarbete i frågor som rör målgruppernas patogenes. Kommunerna, med stöd av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), socialstyrelsen och politiska instanser, måste upphöja de sociala perspektiven på psykisk ohälsa som ett lika prioriterat område för samverkan som de medicinska. Detta är dessutom av yttersta vikt för flera kommunala aktörer, inte minst barn-, skol- och familjeomsorg, där barn och ungas försämrade hälsotal först blir synliga. Överlag måste de sociala perspektiven och arbetssätten göras till ett angeläget diskussionsområde även för sjukvårdens aktörer. Sociala omständigheter har uppenbarligen effekt på såväl ohälsans uppkomst som vidmakthållande samt återhämtning.

Samhällets ansvar: Att stärka kommunernas sociala insatser för målgrupper med psykisk ohälsa eller psykiska nedsättningar kommer att tarva efter ekonomiska medel. Istället för att lägga miljoner av statliga stimulansmedel på relativt ytliga fortbildningsåtgärder, vilket uppenbarligen inte har så stor effekt i många fall, bör kommunerna entusiasmeras och kompenseras för att avsätta riktade medel för omedelbara åtgärder avseende socialpsykiatrisk kompetensförsörjning. Validering av befintlig personal till nya kravnivåer, upprättandet av nya kompetensförsörjningsplaner samt nyrekrytering av högskoleutbildade kadrar kan säkerställa att även målgruppen psykiskt funktionsnedsatta får kompetenser motsvarande deras faktiska behov. Det senare är dessutom en etisk ansats som lyser med sin frånvaro i den pågående diskursen.

Så tycker Dagens Samhälles läsare

Du har redan röstat.Tack för din röst!
622 har röstat hittills.

Fler artiklar om Sjukvård

Igår 09:03

Stockholms allergivård håller på att haverera

Pär Gyllfors m fl, specialist i Allergologi
11 juli

Fler kollegor viktigare än fler privatiseringar

Helene Hellmark Knutsson, oppositionsråd (S)
10 juli

Sluta dröm om att slippa pappersarbetet

Eric Wahlberg, Praktikertjänst
10 juli

Sluta dröm om att slippa pappersarbetet

Eric Wahlberg, Praktikertjänst
9 juli

Folksjukdomar behandlas bäst av specialister

Anders Lönnberg, ordförande för Diabetesorganisationen i Sverige

Senast publicerat

Igår 11:52

PR-strategens råd: 10 tips till politiska twittrare

André Assarsson, chefsstrateg (M)
Igår 09:03

Stockholms allergivård håller på att haverera

Pär Gyllfors m fl, specialist i Allergologi
18 juli

Låt polisen vara poliser

Anna König Jerlmyr m fl, ordförande polisstyrelsen Stockholms län
15 juli

Svenska företag måste sluta censurera internet

Linda Sandberg m fl, Föreningen för digitala fri- och rättigheter

Var med i debatten du också

Vill du vara med i debatten? Klicka här!

Debatten på nätet – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Läs mer och prova