Välfärdens månglare måste drivas ut ur templet

Kritiken i Laaksos artikel om oss handlar om att vi har den oerhörda fräckheten att på en offentlig plats ge uttryck för kritik mot att skattepengar avsedda för verksamheter inom skolan, vården och omsorgen försvinner till aktieutdelningar i när och fjärran. Efter att i två tredjedelar av texten ha målat fan på väggen utan att beröra sakfrågan, utmynnar det salvelsefulla inlägget i frågan “om inkommande motioner till den socialdemokratiska partikongressen nästa år är författade av offensivare som försöker hitta nya vägar att infiltrera socialdemokraterna."

Svaret på frågan är mycket enkel. Socialdemokratiska motioner till S-kongressen nästa år är författade av socialdemokrater runt om i landet. Bland annat har Carl Tham, Lunds arbetarekommun (AK), Höganäs AK, och Malmö AK med flera lyft upp frågan på dagordningen. Hela partidistrikt, som till exempel det skånska, har tagit ställning för att överskott i välfärdsverksamheter genererade av skattemedel ska komma verksamheterna - skolan, vården och omsorgen - till del och inte gå till vinstuttag.

Sverige har blivit den pantsatta välfärdens land. De så kallade valfrihets- och privatiseringsreformerna har bidragit till en nedmontering av kvalitet, likvärdighet, läraryrkets sjunkande status och ett fritt fall i kunskapsresultatet. Vid sidan av Sverige och Chile finns det inga länder i världen som tillåter skattefinansierade friskolor med vinstutdelning. Det anses till och med för extremt för högern i Storbritannien och USA.

Ett stående mantra hos de vinstdrivna välfärdsverksamheternas försvarare är att det inte spelar någon roll vem som driver äldreboendet, skolan eller sjukhuset. Det viktiga är istället för dem att värna kvaliteten. Men sådana påståenden är bara aningen klokare än om en bonde skulle säga att han inte har något emot rävar i hönsgården, bara de är vegetarianer.

Vinstkramarna bortser från de senaste årens erfarenheter som visar att producenter som drivs av vinstintressen skapar marginalerna antingen genom att pressa främst personalkostnaderna eller genom att driva upp efterfrågan. Eller som en tidigare vd inom Kunskapsskolan, Anders Hultin, uttryckte saken.
“Det är med skolbolag som med flygbolag. Det gäller att fylla stolarna. Det är de två sista som ger vinsten.”

Målet för de vinstmaximerande välfärdsföretagen är inte bruksvärden och funktionell nytta utan bytesvärden och strävan efter högsta möjliga avkastning.

I ett tal i januari 1985 gjorde Olof Palme en grundlig analys av de skilda förutsättningarna mellan samhällelig service och verksamheter drivna efter kommersiella principer. Hans sammanfattande slutsats blev: “Ett privat, av vinstintressen styrt system klarar inte målet att på lika villkor ge människorna de sociala tjänster de har behov av." Den slutsatsen står sig fortfarande. Systemskiftet saknar förankring i folkopinionen. Åtta av tio väljare anser att eventuella vinster ska återinvesteras i själva verksamheten i stället för att delas ut till aktieägare. Också en majoritet av borgerliga väljare är emot vinstutdelning.

Det har blivit hög tid för vacklande socialdemokrater att sätta ner foten. Välfärdens månglare måste drivas ut ur det gemensamma rummet. Vi måste skapa en trygg vård och skola där brukarnas behov står i centrum - inte ägarnas och vinsten. Vi bör därför i linje med LO-kongressens beslut säga ja till ickevinst-baserade verksamheter inom välfärden som alternativ till offentligt drivna verksamheter.

Goda erfarenheter av sådana verksamhetsformer finns i våra nordiska grannländer. Finlands icke-vinstdrivna skolor ligger i topp och Sverige halkar efter i internationella jämförelser. Det borde ge anledning till eftertanke. Vi måste dra gränser. Skola, vård och omsorg är gemensamma nyttigheter. Inte handelsvaror och varumärken. Vinster kommer och går. Mänskliga förpliktelser består.