Utan antibiotika är det
förkylt för vården

Hösten drar in över landet. Vi smittas av hundratals olika sorters bakterier på arbetsplatser, dagis, skolor och även på sjukhusen. Infektionssjukdomar är besvärliga, med illamående och förlorad tid från arbetet som följd. På 1800-talet orsakade infektionssjukdomar mer än 20 procent av dödsfallen. Penicillinet räddade miljoner liv. TBC kan medicineras, lunginflammation är inte dödligt, gonorré, öron- och urinvägsinfektioner kan botas. Operationer är inte längre livsfarliga när läkaren kan kontrollera sårinfektioner.

Nu riskerar vi att förlora framstegen. Allt fler bakterier överlever de antibiotika som finns. Då riskerar vården stå hjälplös inför vanliga sjukdomar. Det är det naturliga urvalet, evolutionen, som ligger bakom. De bakterier som överlever antibiotika sprider egenskapen vidare till nya bakterier.

Information om rätt bruk av antibiotika är bra, men politiken går längre än så. Regeringen med socialminister Göran Hägglund har satt ett mål att begränsa antalet recept på antibiotika som får skrivas ut till 250 stycken per 1 000 invånare och år. Hur kan vi vara säkra på att en viss utskrivningsgrad är den optimala? Tar det hänsyn till skillnaderna i åldersstruktur och befolkningens behov?

Här måste Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och SKL se att användningen av antibiotika är en fråga för läkaren i samråd med en informerad patient.

Sverige visar en sjunkande konsumtion av antibiotika. Trots det så fortsätter problemet öka. Relationen är inte helt entydig. Det finns risker med att skriva ut mindre antibiotika med flaskhalsar och minskad tillgänglighet i vården som följd. Det kommer innebära faror för en del patienter, som många medicinska beslut på folkhälsonivå ofta gör. De riskerna måste sjukvården vara öppen om.

Mycket arbete kan göras med hygienen på sjukhusen, även om den kräver högre investeringar i den skyddsutrustning, bakteriefilter och fläktsystem som behövs för att blåsa bort bakterier vid operationer. Det kan också medföra besvärliga rutiner för att begränsa personalens rörlighet mellan avdelningarna.

Folkhälsa handlar också om att ha rätt incitament för patienterna att skydda sig. Till exempel hade Region Skåne ett initiativ som stärkte patientens vilja att informera sig, då avgiften för återbesök slopades om antibiotika inte skrevs ut vid det första läkarbesöket.

Det spelar roll om sjukvårdens organisation ser antibiotika som en ändlig resurs som måste ransoneras, eller som en utmaning för vår uppfinningsrikedom för att forska fram nya lösningar. Det är ju antibiotikaresistensen vi vill åt – inte antibiotikan i sig.

Fotnot: Skribenten är författare till rapporten Världens väntan på antibiotika, sex förklaringar till antibiotikaresistensproblemet, om antibiotikaresistensens effekter och orsaker, Timbro (2012).