Tvångsvården inte rättssäker

Missbruksutredaren Gerhard Larsson (GL) vidhåller att tvånget mot människor med grava missbruksproblem blir mer rättsäker om det övergår från statens LVM-vård till landstingens tvångsvård, LPT. Han påstår att dagens godtyckliga grunder för LVM ingripande skulle försvinna om ansvaret las på landstingen. Det är inte sant. LPT är inte rättsäkert i meningen att skälen till att tvångsinta en människa är likartade runt om i landet. Tvärtom visar undersökningar stora skillnader i hur landstingen bedömer behovet av tvångsvård. Likställigheten inom landet uppnås alltså inte med konststycke att gå från LVM till LPT.

För att stärka argumentationen för LPT- förslaget drar GL felaktiga slutsatser med siffror och resonemang kring begreppet samsjuklighet. Genom att med diagnoser psykiatrisera alla med gravt beroende och missbruk, cirka 75 000 personer, så riskerar han att underminera dessa personers ofta största behov, nämligen behovet av social rehabilitering. En sådan rehabilitering består av att åter lära sig ”leva vardagslivet”, det som krävs för att kunna både vara nykter och en socialt fungerande och arbetande medborgare. Det är inte här som psykiatrin har sin spetskompetens.

Gerhard Larsson hävdar att tvångstiden i genomsnitt är kortare inom LPT än inom LVM, vilket skulle vara till en fördel för patienten. Men det konststycket klarar han bara av genom att förbise det omfattande öppenvårdstvånget som finns inom LPT. Så här beskriver Missbruksutredningen vad öppenvårdstvånget kan innebära: ”Föreskrifterna inom öppen psykiatrisk tvångsvård kan i ett sådant fall innebära att patienten regelbundet ska infinna sig hos sin behandlare, delta i den återfallpreventiva gruppaktiviteten och vara hemma när boendestödjarteamet knackar på två gånger i veckan.” Och observera att denna ”light-variant”, inklusive tvångsmedicinering, kan fortgå år efter år.

Personligen tror jag att när man föreslår långtgående tvångsinsatser mot andra är det bra att bli lite självcentrerad och ställa sig frågan. Hur skulle jag själv reagera om jag tvingades underkasta mig mitt eget förslag?