Stuprörstänkandet i sjukvården kostar miljarder

Samhällets totala kostnader för ohälsa uppskattades i en nyligen publicerad artikel till cirka 820 miljarder kronor. Summan motsvarar närmare hälften av de totala offentliga utgifterna i Sverige och fördelar sig på många olika sektorer; landstingen, kommunerna, staten, hushållen och företagen. När ohälsan är så dyr och belastar så många har vi inte råd att avvara kostnadseffektiva hälso- och sjukvårdsinsatser som minskar ohälsan och dess kostnader.

Samtidigt som kostnaderna för ohälsa bärs av många olika sektorer är finansieringen och prioriteringen av hälso- och sjukvård i huvudsak en fråga för landstingen. I många fall har landstingen decentraliserat dessa prioriteringar till enheter med eget budgetansvar. I vår egenskap av läkemedelsföretag ser vi allt fler exempel på hur detta leder till att kostnadseffektiva läkemedel inte kommer till användning i vården.

Susanna Lindvall som är ordförande i Parkinsonförbundets forskningsfond har förtjänstfullt beskrivit hur decentraliserat prioriterings- och kostnadsansvar leder till stuprörstänkande: ”Det vanligaste exemplet är att läkare uppmanas att inte beställa dyra undersökningar eller skriva ut dyra läkemedel för sjuka som kommer på remiss från primärvården eller andra sjukhus. Allt för att undvika att kostnaderna för dessa undersökningar och läkemedel drabbar klinikens egen budget.”

Risken med detta Svarte-Petterspel mellan organisatoriska stuprör är förstås i första hand att patienterna faller mellan stolarna. Men förlorarna är i slutänden också kommunerna, staten, företagen och landstingen själva. För vilka bär de ökade kostnaderna för ohälsa som blir följden?

I nationalekonomiska termer leder stuprörsstrukturerna till externalitetsproblem: När jag sparar i min budget är det någon annan som får betala, när min klinik betalar är det någon annan som vinner. I ett sådant system blir i vissa fall för lite gjort vilket i förlängningen kan leda till sämre livskvalitet för patienterna, högre sjukvårdskostnader, högre omsorgskostnader och längre sjukskrivningar.

Lösningen på stuprörsproblematiken är inte att göra hälso- och sjukvårdsinsatser till en fri nyttighet. Det leder till överkonsumtion och skenade hälso- och sjukvårdskostnader. Däremot måste det finnas hängrännor mellan stuprören så att resurser och betalningsvilja finns på plats där samhällsekonomiskt lönsamma hälso- och sjukvårdsinsatser kan göras.

Staten skulle till exempel kunna göra mer för att storleken på statsbidragen för förskrivningsläkemedel inom förmånen är anpassade så att landstingen har råd att använda läkemedel som bedömts som kostnadseffektiva av Tandvårds- och Läkemedelsförmånsverket. Vidare bör en underanvändning av kostnadseffektiva läkemedel inte, som i dag, leda till överskott som tillfaller landstingen. Något som ger helt fel incitament.

Ökad finansiell samordning mellan sektorer är också värt att pröva. Lagen om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser är ett intressant exempel. Kanske kan lagstiftningen utvecklas för att få till stånd mer finansiell samordning kring hälso- och sjukvårdsinsatser mellan olika sektorer. Det är rimligt att även vinnarna är med och betalar för samhällsekonomiskt lönsamma hälso- och sjukvårdsinsatser.

Mer än hälften av de 820 miljarder som ohälsa kostar är orsakade av förlorad produktion till följd av minskad eller förlorad arbetsförmåga. Effektiva behandlingar som uteblir eller skjuts upp på grund av långa ledtider bibehåller dessa kostnader på en hög nivå. Hittills har incitamenten att minska sjukfrånvaron koncentrerats kring individen. Nästa steg i arbetslinjen bör vara att även rikta dem mot hälso- och sjukvården.

Ohälsan kostar samhället alldeles för mycket för att vi skall ha råd att inte minska den. Åtgärder som bryter upp stuprörstänket borde ha högsta prioritet. 

Mats Ekelund, Ph.D chef hälsoekonomi Pfizer
Anders Blanck, vd branschorganisationen LIF - de forskande läkemedelsföretagen