Skyll inte på riskkapitalisterna

Ingen borde bli förvånad över att riskkapitalisterna söker sig till äldreomsorgens bolag och skapar vinster som beskattas där det är som mest fördelaktigt, för att efter ett kortsiktigt ägande sälja bolaget med god förtjänst. Det är så riskkapitalister gör i alla branscher och har gjort i alla år. Tro mig, jag har själv haft riskkapitalister som huvudägare. Affärsidén är helt fokuserad på att osentimentalt tjäna pengar i ett kort perspektiv. Någon passion att förändra världen finns inte. Riskkapitalisterna har själva inte förmåga att skapa vinsterna utan tillsätter hantverkarna, ger dem stimulerande löner och optionsprogram som får dem att krama ut så mycket som går ur sina bolag. Politiker och vi andra kan förfasa oss över detta. Men varför gör vi det? Det som de gör är fullt tillåtet. Vi får faktiskt skylla oss själva som har släppt in riskkapitalisterna i äldreomsorgen.

Äldreomsorgen är en sällsynt attraktiv bransch för riskkapitalister. Marknaden växer, stabil konjunktur, god lönsamhet, små investeringar och otillräcklig förmåga hos den man gör avtal med. Kort sagt ett eldorado för riskkapitalister. Den bristande förmågan är kärnproblemet, vilket leder till otydliga krav som ger utrymme för leverantörernas godtyckliga tolkningar. Leveranskontroll försvåras och är i dag dessutom inte tillräckligt intensiv. I branscher med förmåga tillåts heller inte leverantörerna att tjäna för mycket pengar.

Istället för att beklaga oss ska vi utforma nya verksamhetsmodeller och när det gäller utförseln av vinster så är det naturligtvis en fråga för skattelagstiftningen för alla företag.

För att uppnå den kvalitet vi vill ha i omsorgen och samtidigt en ökad effektivitet, vilket är nödvändigt inte minst mot bakgrund av den demografiska utvecklingen, måste vi få till en fungerande marknad. I dag har vi en kvasimarknad med få alternativ när det gäller boenden med fullservice. Carema och Attendo svarar för hälften av denna marknad utanför den rent kommunala verksamheten.

Valfrihet och äldrepeng är två viktiga åtgärder för att en fungerande marknad med många aktörer ska uppstå.

I Berit Rolléns och Monika Olin Wikmans bok Säg ifrån, som utkom i fjol svarar alla de politiska partierna ja på frågan om de arbetar för valfrihet i äldreomsorgen. Det borde således inte vara så svårt att gå från frivillig valfrihet enligt lagen om valfrihetssystem, LOV, till valfrihet för alla. Inom området hemtjänst är det cirka 120 kommuner som har infört LOV. I somras införde Östersund, som enda kommun hittills, LOV för måltider.

Måltiderna är för övrigt ett särskilt sorgligt kapitel. I SKL:s öppna jämförelser är endast hälften av kunderna nöjda med hur maten smakar. Trenden är dessutom nedåtgående jämfört med tidigare undersökningar. En nyligen genomförd undersökning av en större grupp äldre visade att 30 procent var undernärda medan 60 procent låg i riskzonen för detta. Man konstaterar att problemen kan minska om de äldre får äta vad de vill äta, om de får äta när de vill och att maten serveras i en trivsam miljö. Det handlar om valfrihet och att man betalar själv i större utsträckning det man är beredd att betala för.

Förstärker vi sedan valfriheten med en äldrepeng som kunderna fritt kan använda över hela landet och helst också utanför våra gränser så har vi alla förutsättningar för en dynamisk marknad. Bra verksamheter som kunderna är beredda att betala för kommer att leva och frodas samtidigt som dåliga dito avvecklas. Duktiga entreprenörer får drivkraft att bli ännu bättre när man kan ta kunder över hela landet. Äldreomsorg blir en riktig affärsidé med kunder och leverantörer på en fri marknad.

Efter dessa åtgärder kan vi dock inte bara vänta och se utan vi måste hjälpa marknaden på traven. Vi kan hjälpa duktiga kvinnor och män med passion för omsorg att starta intraprenader och personalägda företag. Tubberödshus på Tjörn är ett boende som drivs som intraprenad, inspirerad av Thyra Franks Lottemodell. Chef för Tubberödshus är Elisabeth Svartholm som framför att ”delaktigheten, ansvaret och de korta beslutsvägarna har skapat engagemang och kvalitet. Vi har ändrat kulturen och infört ett företagstänkande. Personalen tycker att det är mycket roligare att arbeta på det nya sättet. Arbetet är slitsamt och roligt.” Men intraprenaderna och de personalägda företagen måste omgärdas av ett regelverk som förhindrar att de uppslukas och att vi då får samma problem som i dag.

I en fungerande marknad är kommunen fortsatt myndighet enligt givna lagar och föreskrifter och mindre av utförare, eller allra helst inte utförare överhuvudtaget. Utvecklingen av kvalitet och effektivitet i äldreomsorgen kommer att vinna på att dessa två roller hålls isär. Kommunerna har redan i dag i sin myndighetsroll ett akut behov av att förstärka sin kompetens att upphandla, styra och kontrollera sina leverantörer. I en ny modell med ännu fler aktörer blir detta behov ännu större. Det handlar om att leda känsliga och kritiska processer från kund till leverantör. Då är till exempel socialhögskolan och erfarenhet från socialförvaltningen kanske inte rätt bakgrund för detta ledarskap. Här behöver vi vidareutbilda förvaltningschefer och andra samt rekrytera personer med helt andra erfarenheter och bakgrunder från andra branscher.

I den senare politiska debatten har framförts krav på en särskild statlig myndighet som ska kontrollera äldreomsorgen. Detta är ett dåligt förslag. För det första ska kontrollen utövas av den som har det direkta ansvaret, det vill säga kommunerna. För det andra så kan en statlig kontroll inte ske på det dagliga sätt som krävs för en effektiv kvalitets- och avvikelseuppföljning med krav på omedelbara åtgärder.