Då och då blommar debatten upp om internetanvändningen inom offentlig sektor. Kanske på grund av okunskap hos politiker och ledande tjänstemän får IT-folket härja fritt. De varnar för att sociala nätverk kan släppa in virus eller för att anställda kan missbruka internet till att läsa tidningar. Streamad media anses ta för mycket resurser. Lösningen heter ofta förbud.

Låt oss tänka efter lite. Varför behövs en policy som förbjuder OS-tittande i datorn? Behövs det en policy som förbjuder läsning av pocketböcker på arbetstid? Behövs det en landstingspolicy som förbjuder att titta på Aktuellt på landstingets TV-apparater på arbetstid? Behövs en policy för att inte sova på jobbet?

Knappast. Varför inte drämma till med en policy som reglerar att de anställda ska göra sitt jobb?

Aktiviteter som inte är arbetsrelaterade ska självklart inte arbetsgivaren betala lön för. Människor som inte gör sitt jobb utan ägnar sig åt annat ska självklart få reprimander. Ytterst kanske kunna förlora jobbet på grund av missbruk. Men vad har det med ny teknik och sociala medier att göra?

Det verkar finnas någon form av internetnoja inom offentlig sektor. Dessa policys underkänner vårt ledarskap.

Ett roande argument brukar vara att tala om att internetanvändningen kan skada journalsystemet i landstinget. Ingen vill väl att journalerna ska skadas eller komma på vift. I mitt eget landsting användes samma journalargument länge för att förhindra att landstingets personal skulle kunna kolla mailen när de var på resa. Det skulle vara omöjligt att göra på grund av journalerna skulle ligga på samma nät. Något som sedan visade sig vara fullt tekniskt möjligt att separera bara landstinget ville.

Vi måste skärpa till oss och inse vilken tid vi lever i. Arbetsgivare som vill vara attraktiva behöver vända på steken och betrakta sina anställda som vuxna människor. För de arbetsgivare som vill konkurrera i dag krävs ett aktivt och energihöjande ledarskap som ser värde i olikhet och låter de anställda växa och känna sig uppskattade.

Det betyder att den som tror att framgångsrika och attraktiva arbetsplatser använder stämpelklockor, håller anställda i deltidstjänster och tvingar personalen välja mellan fördefinerade semesterperioder är lika rätt ute som den som försöker bota benbrott med en serie välriktade hammarslag på knäskålen.

Om det sedan finns folk som missköter detta förtroende så har det inget med internet och nya medier att göra. Om landstingen ska kunna attrahera ungdomar att jobba hos sig så börjar man inte med att säga att Facebook är en förbjuden kommunikationsväg.

Även för många anställda i landstinget är sociala medier numera en viktig del i det professionella livet.  Detta ska vi bejaka och inte förbjuda.

Thomas Hartman (S)
Landstingspolitiker och debattör i Västerbotten
Aktuell med boken Vem bryr sig – En bok om Sverige