Skattepengarna ska gå till välfärden – inte till bolagens vinster

Ekonomi. Stora internationella koncerner äger en allt större del av skolan, vården och omsorgen. Dessa ägare har ett primärt mål och det är att tjäna pengar. Många gånger är uppdraget förenligt med god kvalitet i verksamheten, men om det uppstår konflikt så är det vinstintresset som styr. Att tro något annat är naivt.
Ylva Johansson , riksdagsledamot (S)

Är det omöjligt att kombinera vinstintresse i välfärden med hög kvalitet? Nej, det är det inte. Det finns goda exempel på att vinstdrivande företag också kan leverera till och med utmärkt undervisning, vård eller omsorg. Men en viktigare fråga är om det är lämpligt.

Det finns i dag uppenbara problem när det gäller att styra utvecklingen inom skolan, vården och omsorgen för att uppnå högre och jämnare kvalitet. Många tycker, liksom jag, att det är oacceptabelt med de stora skillnader som i dag finns mellan kvalitén inom olika delar av äldreomsorgen, den vård som erbjuds eller skolornas förmåga att utveckla kunskaper och självförtroende hos eleverna. Är då vinstintresse ett lämpligt sätt för att komma till rätta med dessa problem? Mitt svar är nej. Jag skall strax utveckla mina argument.

Den socialdemokratiska partikongressen 2009 behandlade frågan om vinst i välfärden och många var engagerade i frågan. Kongressen avslog de motioner som krävde vinstförbud men skrev in ett tydligt principiellt ställningstagande i Riktlinjerna. Kongressen beslutade att ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag.” (Riktlinjerna sid 74). Det är ett viktigt principiellt och ideologiskt ställningstagande om hur vi socialdemokrater vill göra med det förtroende att ansvara för väljarnas skattepengar som vi söker.

Annons

Jag har väldigt svårt att förstå dem som vill tolka detta som att ”partikongressen sa ja till vinstuttag”. Jag var partistyrelsens huvudföredragande under denna punkt och det var mycket tydligt att det fanns en stor samstämmighet bland kongressombuden att skattepengarna som är avsedda för välfärdens verksamheter skall användas till just detta.

Diskussionen gällde det lämpliga i att reglera detta genom ett generellt vinstförbud eller vinstutdelningsförbud. Kongressen landade, med relativt stor majoritet, i att slå fast det principiella ställningstagandet, som jag just citerat, men att avstå från att genom kongressbeslut reglera hur detta skall uppnås. Jag tycker att det var ett klokt val av kongressen eftersom frågan ingalunda är lätt att reglera för att uppnå önskad effekt, det vill säga högre kvalitet och stärkt förtroende för verksamheten. Risken är uppenbar att ett förbud mot vinstutdelning kan kringgås genom att till exempel låta värdestegringen stanna i bolaget för att senare realiseras vid en vidareförsäljning (så som riskkapitalbolag vanligen agerar), genom att använda överskottet till helt andra delar inom samma koncern, till att starta nya verksamheter i ett annat land, eller till guldkantade pensionsavtal.

Företrädare för de vinstdrivande bolagen brukar hävda att utan möjlighet att ta ut obegränsat med vinst ur verksamheten så kommer valfriheten att försvinna för medborgarna och endast vanskötta kommunala verksamheter att finnas kvar. Det är naturligtvis inte sant och definitivt inget som har stöd i den socialdemokratiska politiken.

Det är i dag många privata aktörer inom välfärdens verksamheter som alls tar ut någon vinst ur sina bolag. Många återinvesterar pengarna i verksamheten och professionella medarbetare drivs av att utveckla allt högre kvalitet, effektivare verksamhet och att vinna kunder/marknadsandelar. Valfriheten mellan olika utförare i vården och omsorgen liksom mellan olika skolor är enligt min uppfattning definitivt här för att stanna.

Möjligheten att välja tenderar att göra medborgaren/brukaren nöjdare med sitt val. Det är viktigt för legitimiteten att människor är betrodda att göra egna val. Samtidigt skall man vara medveten om att skolan, liksom stora delar av vården och omsorgen, aldrig kommer att kunna fungera som en marknad i den meningen att konkurrensen mellan olika alternativ i sig leder till högre kvalitet. Att byta skola, äldreboende eller akutsjukhus kan på inget sätt jämföras med att byta bil, mataffär eller bensinbolag.

Varför är vinstintresse ingen lämplig drivkraft inom välfärden? Låt mig ge tre argument:

Undervisning av, och omsorg om, våra barn liksom vård och omsorg av våra svårt sjuka och äldre är av karaktären att det alltid kan bli bättre. Det är svårt att säga att nu har vi lärt den här eleven tillräckligt, nu har vi tröstat denna demenssjuka tillräckligt, nu har vi svarat på tillräckligt många frågor från en orolig förälder till ett sjukt barn. Annan offentligt finansierad verksamhet, som snöröjning, byggande av skolor, inköp av läkemedel har karaktären av att man bestämmer sig för en viss kvalitet och betalar för den. Om den som levererar snöröjningen uppfyller kraven så är det få som tycker att det är stötande att överskottet tillfaller firman. Men väsentliga delar (dock inte alla) av skolan, vården och omsorgen är det annorlunda. Självklart skall vi ställa krav på hög kvalitet men det kommer ändå att finnas en stark önskan hos medborgarna att om det blir ”pengar över” när man uppnått minimikraven så vill man att resurserna skall användas till ännu bättre skola, ännu bättre vård och omsorg. Verksamheten är alltså speciell till sin karaktär eftersom det handlar om visserligen professionella, men ändå nära, relationer mellan människor.

De lärare, läkare, undersköterskor, sjukgymnaster och andra som arbetar i privat utförd välfärd drivs av att utveckla verksamheten och höja kvalitén för att nå så långt som möjligt i elevernas lärande och människors välbefinnande. Ibland är det just på grund av denna starka drivkraft som man har valt en annan arbetsgivare än kommunen/landstinget eller valt att själv vara med och starta en ny verksamhet för att få större utrymme för professionell utveckling. Detta är en mycket positiv effekt av fler utförare inom välfärden. Men de som äger verksamheterna är i allt mindre utsträckning de som själva arbetar i den. Stora, internationella koncerner äger en allt större del av skolan, vården och omsorgen. Dessa ägare har ett primärt och långsiktigt mål och det är att tjäna pengar. Många gånger är det uppdraget förenligt med god kvalitet i verksamheten, men om det uppstår konflikt så är det vinstintresset som styr. Att tro något annat är naivt. Just möjligheten att tjäna stora pengar inom en sektor med stabil efterfrågan har gjort att många av de mindre aktörerna blivit uppköpta av de stora drakarna och därmed bidrar vinstintresset till en minskad mångfald.

Hög och jämn kvalitet i skolan, vården och omsorgen är en stor utmaning att uppnå. Samhällsintresset är dessutom bredare än så. Vi har ett ansvar inte bara för dagens välfärd utan också för morgondagens. Det betyder att frågor om den kliniska forskningens roll i sjukvården, läraryrkets status och arbetsvillkoren inom äldreomsorgen är viktiga för framtiden även om investeringar inom dessa områden inte ”betalar sig” omedelbart. Jag tror att medborgarna förväntar sig att vi politiker skall ta ansvar också för dessa långsiktiga frågor. Det finns en konflikt mellan effektiv användning av resurserna här och nu och behovet av långsiktighet som vi inte kan blunda för och som är svår att hantera inom ramen för vinstmaximering. En annan fråga inom samma tema handlar om offentlighetsprincipen. När skola, vård och omsorg drivs av kommunen eller landstinget gäller offentlighetsprincipen. Medborgarna har insyn i hur pengarna används och hur verksamheten bedrivs. När det är en privat utförare förvandlas samma verksamhet till företagshemligheter. Jag menar att det är helt oacceptabelt och att en motsvarande princip för offentlighet bör gälla även inom privat utförd välfärd. Här uppstår en konflikt framförallt med de vinstdrivande aktiebolagen.

Att ”gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag” är alltså en mycket god princip som vi socialdemokrater bör hålla fast vid. Den svåra frågan, som vi bör diskutera, är hur detta skall uppnås. Att resurserna stannar i verksamheten är ju bara ett medel, inte ett mål i sig. Målet är högre och jämnare kvalitet i undervisningen, omsorgen och vården samtidigt som vi lägger grund för en utveckling som klarar morgondagens utmaningar.

Den socialdemokratiska partikongressen 2009 ställde sig även bakom denna formulering: ”Vi vill åta oss uppgiften att kvalitetssäkra välfärden och se till att den styrs av människors behov. Det är medborgarnas välfärd, trygghet och valfrihet vi vill garantera.” Det är ett stort ansvar.

Fotnot: Artikeln publicerades ursprungligen som ett inlägg på Ylva Johanssons blogg.

Så tycker Dagens Samhälles läsare

Du har redan röstat.Tack för din röst!
1022 har röstat hittills.

Fler artiklar om Ekonomi

28 augusti

Okunskap om ränteswapar kan ge härdsmälta

Samuel Klippfalk, kommunalråd (KD)
25 augusti
22 augusti
21 augusti

Kommunalråd ska inte leka företagare

Stefan Koskinen, Almega Tjänsteföretagen

Senast publicerat

Idag 11:50

Bullret från flyget på Bromma stressar barnen

Gabriella Ahlberk m fl, Barnen och Brommaflyget
Idag 09:24

En Dalslandskommun är bättre än fem

Jan Leander, ordförande kf Bengtsfors
Idag 07:00
Idag 05:51
29 augusti

"Inte islamofobi att bekämpa terrorism"

Robert Hannah, riksdagskandidat (FP)

Var med i debatten du också

Vill du vara med i debatten? Klicka här!

Debatten på nätet – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Läs mer och prova