Skånska äldreboenden är framtiden

Att läsa intervjun med Gunnar Wetterberg i Dagens samhälle 18 augusti om äldres kommande villkor är onekligen tillnyktrande. Fler kommer att åldras ensamma, konstaterar han. Det finns visserligen en generation fyrtiotalister som går in i pensionärstillvaron rikare en någon tidigare generation. Men kostnaderna för äldreomsorgen kommer att öka kraftigt, och de kommande kullarna av äldre har inte alls samma goda ekonomi genom det nya pensionssystemet. Alkoholism, övervikt och dålig hälsa blir faktorer att räkna med. För många blir framtiden en ålderdom av ensamhet.

I en nyckelpassage i intervjun konstaterar Wetterberg att vården och omsorgen i dag är tunga kulturer att förändra. Vi kan lägga om pensioner långt smidigare än äldreomsorgen. Här har han helt rätt, men samtidigt försvinner en viktig orsak i resonemanget.

Äldreomsorgen domineras i dag av stora, planstyrda organisationer, ledda av amatörstyrelser av fritidspolitiker. Hur mycket öppenhet och flexibilitet som de än strävar efter, leder redan själva storleken och den kommunala ramen till en introvert attityd. Långtidsbudgetar, flerårsplaner och intern politik blir viktigare än förmågan att anpassa sig till de mångskiftande behov de egentliga uppdragsgivarna – de äldre – har.

Det sitter i väggarna, brukar det heta. Trots att många anställda, mellanchefer, ja chefer, vill förnya och förbättra halkar verksamheten så lätt tillbaka i gamla hjulspår.

Samtidigt visar Gunnar Wetterberg i intervjun indirekt på en möjlig väg. För sin egen del står han i kö till Thulehem, ett välrenommerat seniorboende i Lund, ursprungligen grundat i samverkan med försäkringsbolag. Han är att lyckönska till det; det är ett boende som inte alla har möjlighet att komma till. Men Thulehem är ett exempel på hur goda boende- och omsorgsmiljöer för äldre kan växa och leva vidare: genom enskilda initiativ och engagerade människor.

Ett annat exempel är omsorgsboendet Vigs ängar utanför Ystad. Det är inte dyrare att bo här än på andra boenden; Ystads kommun står för kostnaderna. En enskild arkitekts brinnande entusiasm gjorde Vigs ängar möjligt. Jag kan ta ett tredje exempel: Parkgården i Kalmar, ett äldreboende som är billigare för kommunen än de egna institutionerna, i vacker miljö och med en omvårdnad som gör att människor står i kö för att få flytta in (bara det att maten lagas på plats).

De stela och introverta kulturer som Gunnar Wetterberg varnar för kan förändras. Men ett villkor är att långt mer inflytande än i dag måste föras över till de äldre som ska utnyttja omsorgen och till deras närmaste. I dag ligger de kommunala organisationerna som oskärpelinser över varierande livsvillkor. Och även om enskilda omsorgsföretag kallas in för att sköta exempelvis boenden blir lätt de kommunala kraven och den kommunala kostnadsjakten viktigare än enskilda gamlas önskemål och behov.

En omläggning av äldreomsorgens finansiering i stil med den friskolepeng som givit barnfamiljer inflytande är nödvändig om äldreomsorgens kulturer ska kunna förnyas. Då kommer alternativ att växa fram.

Avslutningsvis. Kommunforskaren Gissur Erlingsson i Linköping har påtalat hur svenska kommuner ofta tänker i trupp i tillväxtfrågor. Det är svårt att inte hålla med. Den kommun som bäddar för alternativ och mångfald i äldreomsorgen har större chanser att bli en inflyttningskommun. Och kanske se ett attraktivt professionellt kompetenskluster växa fram. Varför skulle inte arbete inom äldreomsorgen någonsin kunna vara attraktivt?

Fotnot: Artikelförfattaren presenterar i början av november en rapport (Timbro) om mångfald i äldreomsorgen som regional styrkefaktor. Han har tidigare varit politisk chefredaktör för Barometern-OT.