Sjukvården till staten ger regionfrågan ny chans

Av och till har frågan rests om landstingen bör fråntas ansvaret för sjukvården. Jag har, som förtroendevald landstingsrevisor, hävdat motsatsen men nu har jag tänkt om. Detta är några av mina argument.

Ansvaret för sjukvården bör läggas på staten, som ju redan har en central roll för sjukvårdens uppdrag och inriktning. Staten kan ge uppdrag och pengar till regionala sjukvårdsorganisationer. Dessa kan givetvis köpa tjänster, arbeta i egen regi eller både/och.

Organisationerna bör styras av en församling som utses av staten utifrån personliga kompetenser, inte genom allmänna val.

Det kan ses som föga demokratiskt, men det handlar om att förvalta ett uppdrag som den demokratiskt valda riksdagen ytterst råder över — inte att driva en särskild regional sjukvårdspolitisk inriktning. Det är ett ställningstagande om sjukvårdens styrning och den centrala kontrollen över medborgarnas möjligheter att få sjukvård.

Som medborgare ska man ha rätt att snabbt komma i kontakt med vården för diag­nos och behandling, oberoende av var man bor eller andra omständigheter. Det är viktigt att vården uppfattas som tillgänglig och med så hög kvalitet som går att åstadkomma.
Det bör råda en likställighetsprincip på nationell nivå. Nu finns omotiverade regionala skillnader, vilket inte är acceptabelt.
När det gäller specifika behandlingar är det av intresse för patienten att dessa är så bra som möjligt — inte att de utförs på hemmaplan. Hela rikets kapacitet bör i princip vara tillgänglig, men på medicinska grunder inte administrativa.

För dem med kroniska sjukdomar, äldre och multisjuka är det däremot en viktig kvalitet att vård kan ges i nära anslutning till hemmet. Det kan åstadkommas genom avtal mellan kommunerna och respektive regionala sjukvårdsorganisation. Då kan man hantera gråzonen mellan landstingens och kommunernas nuvarande åtaganden.

Dagens vårdcentraler skulle kunna bli vårdgivande enheter, där lämpliga lokala lösningar skapas och där vårdtagare inte blir lidande av formella ansvarsgränser. Sjukvården skulle, med ett statligt ansvar, slippa dras med lokala politikers problem på hemmaplan. Det finns exempel på att lokala hänsyn lett till en sjukvårdsorganisering som ingen egentligen riktigt gillat, utom de lokala aktörer som vill säkerställa egna kommande valframgångar.

Sjuk- och hälsovården organiseras alltså på ett särskilt sätt. Annan landstingsverksamhet (som utbildning, kultur, trafik) slipper då påverkan från vårdens ekonomiska situation. Det kan leda till större frihet för regional organisering i kommunalförbund eller motsvarande.
Frågan om det alls ska finnas något regio­nalt parlament kan ses ur många perspektiv, men den kan bli lättare om sjukvården organiseras på sitt eget sätt.

Regionfrågan hanteras då med inriktning på regionspecifika uppgifter. Nog skulle det leda bort från dagens långbänk.
Staten skulle vinna på ökade möjligheter att styra sjuk- och hälsovården, men också medborgarna genom lika vård för alla och snabbare genomslag för medicinsk och teknisk utveckling.
De som verkar inom den medicinska professionen skulle säkerligen med fördel arbeta inom ett sammanhållet system och inte dagens organisatoriska lapptäcke.