Republikanerna lärde mig knacka dörrar och vinna val

Amerikansk politik är ballonger och konfetti, stora tal, hårtslående tevereklam och livesända debatter inför 50 miljoner tittare. Jag vet inte hur ni har det, men den kommunala vardagen i Norrköping saknar oftast konfetti och i bästa fall lyssnar ett dussintal personer på närradiosändningen från kommunfullmäktige. Så har vi därmed inget att lära från amerikanska presidentkampanjer? Jo, faktiskt en hel del. Det finns en annan del av amerikansk politik som vi ofta missar när vi ser medierapporteringen. Enorma gräsrotskampanjer med miljontals människor som knackar dörr, ringer telefonsamtal och pratar politik.

Det finns flera anledningar att vi bör återuppta detta sätt att kampanja i Sverige. Jag skriver återuppta, för jag förstår att det var betydligt vanligare för några årtionden sedan. Den främsta anledningen är att man som politiker helt enkelt får en bra kontakt med väljarna. De flesta samtal blir korta, men även det minskar avståndet mellan förtroendevald och väljare. Nästa gång de ser dig i tidningen, eller kommer att tänka på något de tycker borde ändras, så är avståndet till att skicka ett mejl lite kortare. Dyker man dessutom upp någorlunda regelbundet vid dörren, så kanske de inte hade något att säga första gången, eller andra gången, men den tredje.

I den svenska valrörelsen 2010 knackade jag en himla massa dörrar. 2008 jobbade jag i Nevada i en presidentkampanj under sammantaget en och en halv månad. Det var där jag verkligen fick prova på dörrknackning. Lite småvarmt var det att gå i ökenlandskapet i juli, men efter att jag skaffat en hatt gick det bra. När jag sedan kom hem tänkte jag, fördomsfull som jag är, att det nog inte går lika bra med svenskar. Amerikanerna är ju så öppna och lätta att snacka med. Döm av min förvåning att det var svenskarna också. Av de 10 001 dörrar jag knackade på (svenskt rekord) stötte jag på två otrevliga personer. Den ena sa, efter att jag presenterat mig, att jag vet nog vem du är, och smällde igen dörren. Den andre sa att jag var precis som Per Ahlmark, vilket enbart gladde mig, även om han menade det som en förolämpning. Alla andra var trevliga. Alla ville inte prata, med ungefär hälften diskuterade jag politik med.

På dessa diskussioner lärde jag mig en hel del. Exempelvis pratade jag i inledningen av kampanjen om organiserad brottslighet och den grövre kriminaliteten. Ganska snart upptäckte jag att det inte alls intresserade folk lika mycket som vardagsbrotten, i huvudsak villainbrott (det blir ju mycket villaområden man går i). Jag lärde mig att förstå de invandringskritiska väljarna på ett bättre sätt. Kortfattat kan man säga att få av dem egentligen höll med Sverigedemokraterna, men de tyckte att SD var det enda parti som verkligen tog upp de problemen de såg.

En annan anledning att knacka dörr är helt enkelt att det är bra på valdagen. Förutom att du och ditt parti sannolikt fått bättre förståelse för väljarnas åsikter, så har forskning visat att dörrknackning är den kampanjmetod som ger bäst utdelning i röster. Det tar tid, men är trots det den mest effektiva kampanjmetoden.

Den sista anledningen är att det är roligt. Att stå på stan och försöka tvinga på folk flygblad är rena plågan, tycker jag. Jag blir orkeslös och på dåligt humör. Dörrknackning ger mig energi. Alla roliga diskussioner och samtal, det peppar mig – och andra som provat det – väldigt mycket. Men kör inte Jehovasstilen. Var ödmjuk och respektfull, du stör ju trots allt folk i deras hem. Försök inte prata med någon som uppenbarligen inte vill. Ge dem bara ett flygblad, säg att de gärna får höra av sig och önska en trevlig dag.

I USA är detta en omistlig del av valkampanjerna. Det går inte att vinna val utan en stor och stark gräsrotskampanj. Snart kommer det inte gå i Sverige heller.

Fotnot: Artikelförfattaren är kommunpolitiker i Norrköping och driver sajten Amerikansk politik.se på fritiden, och som nu i oktober utkommer med en politisk thriller om en svensk-amerikansk senator.