Rektorn kan inte prata bort skolans problem

Budskapet i Skolinspektionens senaste rapport om rektors pedagogiska ledarskap är att det behövs mer dialog mellan skolledare och huvudmän (kommuner och friskolestyrelser). Avsikten är att förbättra förutsättningarna för det pedagogiska ledarskapet. Men det är naivt att tro att det är här det egentliga problemet ligger.

Det finns i Skolinspektionens senaste granskning ingen analys av villkor och förutsättningar för rektors ledarskap i relation till det ledarskap som behövs i en välfungerande skola.

Många rektorer är ensamchefer med hela ansvaret – allt från vardagens akuta ärenden över ekonomi, samverkan, P/A och individuell lönesättning för 30-40-50 personer till utredningsuppdrag och verksamhetsutveckling. Till detta har kommit ökade krav på dokumentation och utredningar genom ny diskrimineringslagstiftning, ansvar för elevers individuella utvecklingsplaner och åtgärdsprogram i den nya skollagen.

Många kommuner minskar antalet rektorer och hävdar att det bara ska vara en enda rektor per skolenhet. Detta är inte lagens mening. Syftet är att det ska vara tydligt för elever och vårdnadshavare vem som är ansvarig rektor – inte att det ska vara färre rektorer. Det går utmärkt att ha flera rektorer på en och samma skolenhet bara verksamheten är uppdelad mellan dem på ett tydligt sätt.

Den traditionellt svaga satsningen på ledarfunktionen i skolan leder till att skolledare tvingas prioritera hårt bland sina uppgifter och inte har möjlighet att fullgöra sitt uppdrag. Ofta får det pedagogiska ledarskapet stryka på foten inför mängden akuta vardagsärenden.

Nej, Skolinspektionen! Det räcker inte med att tala om mer dialog. Här behövs klarspråk. Det krävs fler rektorer på varje skolenhet. Rektors ansvar måste definieras utifrån skolans grunduppdrag och skolledarskapet måste göras attraktivt med bra löner och goda anställningsvillkor.