DEBATT I DAGENS SAMHÄLLE NR 26/09

EKONOMI. Att dansare pensioneras vid 41 och sångare vid 52, men har rätt att vara kvar i sin anställning till 67 år, skapar både brist på arbetstillfällen och orimliga villkor för scenkonst­institutionerna.

Det är ett hot mot kulturen i kommunerna med institutioner som Stockholms stadsteater och Göteborgsoperan. Förslaget till nytt pensionssystem bör därför genomföras.

Nu får institutioner med många sångare och dansare anställda varje år kraftigt ökade kostnader.

Det handlar om såväl pensionsinbetalningar som kostnader för anställda som inte längre är arbetsföra. Varje institution står för sina egna pensionspremier, i stället för att kostnaderna fördelas på ett större kollektiv.

Systemet är inte bara kostnadsdrivande, utan även mycket oförutsägbart. Scenkonstinstitutioner arbetar med mycket frilansande personal. Pensionskostnaderna kan skilja stort från månad till månad och öka kraftigt utan förvarning.

Exempelvis Värmlandsoperan anställde sångare och fick plötsligt fakturor på tre gånger lönekostnaden. Gotlands länsteater fick för ett par år sedan så höga fakturor för sina dansare att de redan efter tre månader var uppe i kostnaderna för vad hela året skulle kosta enligt prognoserna. Otaliga exempel finns.

Effekten blir att arbetsmarknaden för sångare och dansare krymper. Institutionerna vågar inte anställa eftersom ingen kan tala om vad det kostar!

Men även för dem som har arbete blir effekterna kännbara. Den som väljer att arbeta kvar utan att vara arbetsför blir en stor kostnad för sin institution. Den som i stället går i pension tidigt får kraftigt sänkt pension efter 65.

Det nya pensionsförslaget innebär att de stora kostnaderna för anställda som inte kan arbeta minskas och att dansare och sångare får möjlighet att komma ut i annat arbete efter pensionen.

En omställningsersättning till dansare och sångare ska göra karriärväxling möjlig. Den ska utgå under fem år, varav fyra år högre än den senare pensionen. Efter fem år införs en så kallad efterlön (på en lägre nivå än pensionen) för åren fram till 65, för den som inte arbetar med annat. Också på andra sätt föreslås pensionssystemet bli enklare och mer förutsägbart.

Det här kommer att kunna fri-göra resurser för institutionerna. Enligt utredningen runt 4 000 kr/mån för en dansare, runt 2 000 kr/mån för en sångare och runt 1 500 kr/mån för en skådespelare.

Viktigt är att rationaliseringen, som systemskiftet innebär, inte leder till att statsbidraget dras in så att de pengar som sparas in försvinner. En förändringsprocess måste löna sig. Pengarna som blir över bör få användas av institutionerna själva till utveckling.

Det är bra att alliansregeringen insett pensionsfrågans vikt för kulturlivet. Nu behövs en proposition. Å det snaraste

Madeleine Sjöstedt
Kultur- och ­idrottsborgarråd (FP), Stockholms stad .

Fotnot: Värmlandsoperan har ­Region Värmland som huvudman och får bidrag även från Karlstad ­kommun och Statens Kulturråd.