Orimligt låsa in avtalspensioner

Trots i grunden sunda statsfinanser och en stabil svensk ekonomi kan den pågående internationella finansoron få långtgående konsekvenser för många invånare i vårt land. Den pågående debatten om livbolagens solvens visar detta tydligt och måste leda till slutsatser om spararnas möjlighet att välja bort osunda alternativ.

För många svenska löntagare har traditionella försäkringar, med en garantiränta i botten och därutöver en villkorad återbäring, framstått som ett tryggt alternativ som samtidigt gett möjlighet till god avkastning.

Historiskt sett har det också varit sant, men genom de två senaste decenniernas ekonomiska politik och de låga räntorna har ekvationen förändrats och allt fler bolag får svårt att leva upp till löften om både garanterad ränta och hög avkastning. Sannolikt kommer många sparare att behöva vänja sig vid tanken på att avkastningen inte blir så mycket mer än just garantiräntan.

På ett sätt skulle det naturligtvis vara gott nog; de som inte är nöjda skulle helt enkelt kunna flytta sitt sparande till någon annan förvaltare. I praktiken ser det dock annorlunda ut och många av de sparare som idag är oroliga över sin framtida pension sitter inlåsta i tidigare pensionsval, med små möjligheter att göra något åt det.

Framförallt handlar det om de ca 3,7 miljoner löntagare som idag har kollektivavtalade pensioner, där möjligheten att flytta bestäms av de avtalsslutande parterna. Särskilt allvarligt är problemet kanske för drygt 1,5 miljoner offentliganställda, varav mer än 1,3 miljoner inom den kommunala sektorn, där löntagarnas möjlighet att flytta sitt pensionskapital är helt upp till förvaltarna. Inom dessa områden medger inte heller ickevalsalternativen Kåpan och KPA för statligt respektive kommunalt anställda flytträtt, vilket riskerar att drabba dem som tidigare inte tagit pensionsvalet på allvar. Denna inlåsning är självfallet en angelägenhet också för landets kommuner och regioner som arbetsgivare inom det stora kommunala avtalet KAP-KL.

Men även inom ITP1 för de privatanställda tjänstemännen finns en allvarlig restriktion, där löntagarna måste placera minst 50 procent av pensionsavsättningarna i en traditionell livförsäkring, vilket innebär att de som inte längre har samma förtroende för sparformen inte kan välja bort den.

För alla tjänstepensioner gäller också att man inte kan välja något annat bolag än de som valts ut av partsgemensamma organisationer.

Tjänstepensionen är för den överväldigande delen av de svenska löntagarna det viktigaste tillskottet till den allmänna pensionen. Genom de nya premiebestämda tjänstepensionerna, i stället för tidigare förmånsbestämda, har hela försäkringsrisken flyttats från företagen till löntagarna. Men fortfarande begränsar regelverken möjligheten att ta det ansvaret. Att i ett system där löntagaren bär risken ha ickevalsalternativ utan flytträtt kan bara betraktas som helt förkastligt.

Inbetalningarna till pensionen är en del i den totala kompensationen för utfört arbete, vid sidan av lön och andra förmåner. I och med att premierna betalats in upphör arbetsgivarens ansvar för förvaltning och utfall. Dagens ekonomiska problem för många livbolag visar med all önskvärd tydlighet på det orimliga i att avtalsvägen låsa in löntagare i pensionssparande som riskerar att leda till sämre pension på äldre dar. Därför måste också livbolagsutredningen agera med kraft för att tillförsäkra alla landets löntagare en verklig flytträtt.