LSS. Kommunernas kostnad (2006) för LSS var 29,6 miljarder kronor – inklusive 4,8 miljarder för personlig assistans, en kostnad som staten nu kommer att överta på förslag av LSS-kommittén.

Man kan naturligtvis inte bortse från en kostnad på 29,6 miljarder, men man bör sätta den i relation till andra utgifter. Samma år kostade äldreomsorgen 83,6 miljarder, barnomsorgen 54,6 miljarder och grundskolan 74,9 miljarder kronor. Om det går att finansiera dessa verksamheter, varför går det inte att finansiera LSS?

Det är naturligtvis fullt möjligt. Kostnadsökningen av kommunernas del av LSS beror på att personer med insatser har ökat. Det finns tyvärr en kraftig mytbildning kring LSS som lag (1993:387) och dess kostnader. Denna är sannolikt sprungen ur en misstro mot lagstiftningens karaktär, i förhållande till det kommunala självstyret och att enskilda individer har stora och kostnadskrävande behov.

Att LSS strider mot det kommunala självstyret har dock dragits till överdrift. Skolplikten strider också mot självstyret, kommunerna kan inte neka en individ plats i grundskolan för att man vill prioritera andra verksamheter.

Vissa individer i LSS personkrets har behov som kostar mycket pengar. Men de är få, vilket gör att samhällets totala kostnad för LSS inte är stor i förhållande till andra omsorgskostnader.

Fokusera mindre på huvudmannaskapet och mer på att göra LSS bättre! Förstatligande är inte lösningen. Det finns många kommuner som gör ett mycket bra arbete med LSS och som tar ett stort ansvar. Sveriges Kommuner och Landsting bör hjälpa sina kommuner att utveckla kvaliteten i omsorgen.

Emanuel Mörk
Styrelseledamot, Föreningen Autism
Ombudsman, FUB
– båda i Stockholms län