För de allra flesta av oss är det självklart med en tydlig koppling mellan prestation och ekonomisk ersättning. De personliga meriterna, kunskaperna och erfarenheterna är det viktigaste. Den som missköter sig och helst gör så lite som möjligt ska inte tjäna lika mycket som en flitig, engagerad och idérik kollega.

Individgarantier, generella löneökningar eller vad man väljer att kalla dessa ekonomiska hyllningar till kollektivet har ingenting i ett modernt samhälle att göra.  

Att en central aktör på arbetsmarknaden – Kommunal – tyvärr inte ställer sig bakom detta resonemang framstår tydligt nu när Sverige befinner sig mitt uppe i en avtalsrörelse. Kommunal ställer sig helt bakom LO:s reservationslösa krav på ”garanterade löneökningar till alla”.

Vi har svårt att tro att Kommunal har majoriteten av sina medlemmar bakom sig i detta tvärsäkra ställningstagande. Vi baserar det påståendet bland annat på rapporten Hur ska lönen sättas? – Röster från medarbetare, som Näringslivets Undersökningsinstitut gjort på uppdrag av Almega. Den övergripande slutsatsen är att de svenska löntagarna vill ha en modell där lönen bestäms vid förhandlingar mellan individen och hans eller hennes närmaste chef och där vars och ens duglighet i jobbet får väga tungt.

Traditionella kollektivavtal med centrala löneuppgörelser mellan fack och arbetsgivarorganisationer får enligt rapportens enkät tummen ner. 70 procent av alla tillfrågade menar att ”det är bra att lönen bestäms på mitt företag i förhandlingar mellan min chef och mig själv”. Hela 87 procent tycker att ”det är bra att min lön bestäms av vilka arbetsuppgifter jag har och hur duktig jag är”. 

Varje företag är unikt och måste därför också behandlas unikt. Även dessa högst skiftande förutsättningar visar hur angeläget det är att komma bort från den centralstyrda lönebildningen och istället flytta över alltmer av beslutanderätten om löner och övriga villkor på dem som ska betala, det vill säga de enskilda företagen.

Också varje människa är förstås unik. Kommunals syn på företagens medarbetare – eller ”våra medlemmar” som facket föredrar att säga – bekymrar oss därför. Uppfattar man alla dessa människor som ett grått kollektiv uppbyggt av fritt utbytbara spelpjäser? Att så ihärdigt argumentera för generella lönepåslag tyder på en människosyn som för länge sedan borde vara förpassad till historiens sophög. Ska utbildning, erfarenhet och ambition negligeras till förmån för ett kollektivistiskt agerande där dessa grundläggande faktorer för ett framgångsrikt samhällsbygge ställs åt sidan? 

Jonas Milton, vd för Almega, Forum för tjänsteföretagare
Jan-Eric Boström, tf vd för Vårdföretagarna inom Almega