Låt kommunalråden
styra polisen

Demokrati. Trots att Sverige aldrig haft så många poliser i tjänst som nu får vi inte valuta för pengarna. Men lösningen på polisens kris stavas inte mer pengar utan istället att ge de kommuner som vill möjlighet att sätta upp egna poliskårer.
Krister Thelin, lagman i Skånska hovrätten och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter

Kommunalisering av statlig verksamhet väcker normalt inga varmare känslor. Skolan kan stå som ett senkommet exempel där klagomålen är legio. Men det finns en statlig verksamhet som på det lokala planet nått vägs ände: Polisen. Det var rätt att förstatliga den då kommunala verksamheten för femtio år sedan. Men nu är bristerna uppenbara. Polisen klarar inte vare sig lokal brottsprevention eller brottsuppklaring. Bevisen är mer än anekdotiska. De så kallade vardagsbrotten ökar samtidigt som uppklaringsprocenten går ner. Och vardagsbrott – eller ”mängdbrott” - är de vålds- och förmögenhetsbrott som drabbar enskilda, inte minst dem som bor i så kallade utsatta områden.

Verklig polisprevention och brottsuppklaring kräver såväl metodisk uthållig närvaro och förtroende hos lokalsamhället som ett integrerat samarbete med skola och socialtjänst, inte minst för att möta en ökande ungdomsbrottslighet.

Utländska polismetodiska förebilder, från bland annat staden New York, kan visa vägen. Men de bygger på att polisen är underkastad en lokal politisk styrning. Borgmästare Guiliani och polismästare Bratton lyckades just genom att det var invånarna i NYC som var beställare, istället för någon avlägsen delstatlig eller federal huvudman.

Annons

I Sverige går vi motsatt väg. Den nationella statliga polisorganisatoriska överbyggnaden stärks och det lokala inflytandet försvagas, trots allt fagert utredningstal. Vår statliga fyrkantighet, och det starka polisfackliga motståndet mot att behöva tjänstgöra när och där uppgifterna kräver det, är de största hindren mot en effektiv lokal polis.

Om den kommun som vill fick sätta upp en egen poliskår skulle det se annorlunda ut. Polismästaren skulle vara direkt ansvarig gentemot ett kommunalråd. Order- och ansvarsvägar skulle vara klara och medborgarna skulle veta till vem ros eller ris skall riktas. Nu kan polisen skylla sina tillkortakommanden på allehanda statliga nivåer, ytterst rikspolisstyrelsen (RPS), justitiedepartementet och riksdagen. Och de lokalpolitiker som finns knutna till polisstyrelserna kan intet göra annat än lufta sin frustration eller utnyttjas i det polisiära lobbyarbetet.

Den polisverksamhet som kräver internationella, nationella eller regionala insatser bör fortsatt vara helstatlig. Men polislagen bör ändras så att de kommuner som vill kan ha en egen poliskår. RPS bör fortsatt svara för kvalitetskontroll, inte minst när det gäller utrustning och kommunikationer. I praktiken handlar det om att ordningspolisverksamheten blir kommunal. Härigenom kan det också bli fler poliser för samma kostnad. I Malmö skulle en ökning inom oförändrad ram kunna ske från 600 till 1000 poliser. En anpassad polisutbildning bör kunna ske med betydligt kortare utbildningstid.

Rekryteringen kan också bättre spegla det lokalsamhälle polisen skall betjäna. Vad är bäst; att svenska statliga poliser erbjuds kurser i arabiska, vilket nu sker i Malmö, eller att polisen redan från början är mångspråkig och kulturellt bevandrad?

Finansieringen för de kommuner som vill ha en egen polis bör ske genom att de statliga anslaget överförs till dem. För samma skattekronor, för närvarande en miljon kronor per polis, bör alltså en betydande kvantitativ och kvalitativ uppväxling kunna ske.

Motståndet mot en reform kommer främst att komma från polisfacket och med dem allierade krafter. Men det väger lätt mot medborgarnas berättigade krav på en polis som levererar den trygghet som nu saknas. Skulle kommunalråden Reepalu (S) i Malmö eller Strandberg (FP) i Landskrona omväljas, om de haft en egen poliskår som skött sig så som den statliga Skånepolisen nu (miss)sköter sig i dessa två vackra städer?

Fotnot: Artikelförfattaren presenterar förslaget utförligare i ett kapitel i boken Fem reformer som inte kostar en spänn (Timbro).

  • Krister Thelin, lagman i Skånska hovrätten och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter

Ämnen i artikeln

Relaterade artiklar

22 februari 2013
Caroline Szyber
14 december 2012
Christian Ottosson med flera
5 december 2012
Marie Centerwall med flera
31 oktober 2012
Mattias Bernhardsson
28 februari 2012
Katarina Berggren mfl

Så tycker Dagens Samhälles läsare

Du har redan röstat.Tack för din röst!
699 har röstat hittills.

Följ den här debatten

Du får ett mejl varje gång ett nytt inlägg i denna debattråd publiceras.

Dela den här artikeln

Fler artiklar om Demokrati

14 april

Regionråd: TV4:s beslut utarmar demokratin

Erik Bergkvist m fl, regionråd
14 april

Barn i Sverige rättslösa när klagorätt för kränkningar saknas

Kattis Ahlström m fl, generalsekreterare Bris
7 april
7 april

Lokalpolitiken kan rädda oss från trianguleringen

Åsa Petersen, Frilansjournalist
3 april

Vi kan också utrota fotbollsvåldet

Pontus Herin, journalist och författare

Senast publicerat

17 april

Jag känner sorg över välfärdens omsorg

Mattias X Lundberg, välfärdsföretagare, Umeå
16 april

Varningar om läkarna på akuten missar kärnfrågan

Emma Spak m fl, ordförande SYLF
16 april

Sätt de äldre i centrum för hemtjänsten

Heike Erkers m fl, ordförande Akademikerförbundet SSR
15 april
15 april

Välkommen in i matchen för fler jobb, Roger Mogert (S)

Ulla Hamilton, borgarråd (M) Stockholm

Var med i debatten du också

Vill du vara med i debatten? Klicka här!

Debatten på nätet – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Läs mer och prova