Lågavlönade kvinnor kan inte få mest av lönekakan

Avtalsrörelsen. Nu sägs att det är andra gruppers tur att få större del av lönekakan och att avtalsrörelsen ska gynna särskilda grupper – som kvinnor, lågavlönade, lärare och sjukvårdspersonal. Men kommande löneavtal måste avgöras av industrins konkurrenskraft, annars skadas den svenska ekonomin. Det skriver chefekonomerna Mats Kinnwall och Anders Rune som företräder industrin.
Mats Kinnwall mfl , chefekonom Industriarbetsgivarna
Annons

Om mindre än ett år ska nya avtal för stora delar av den svenska arbetsmarknaden vara undertecknade. Redan nu börjar det hetta till och olika parter formerar såväl sina argument som sina styrkor.

Trots entydigt goda erfarenheter för hur man kan och bör agera för att utveckla svensk konkurrenskraft och ge anställda bra anställningsvillkor, verkar vissa – nu senast LO-ekonomerna - längta tillbaka till tiden före industriavtalets tillkomst i slutet av 1990-talet.

Och än märkligare är det att nästan alla i debatten hela tiden säger sig stå upp för att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska ”sätta märket” men att just den egna och kanske några andra sektorer ska undantas från framgångsvägen.

Annons

För alla som vet vad alternativet till dagens modell med exportindustrin som märkessättare innebar är detta en oroande utveckling.

Man kan slå fast några faktorer som spelar in:

För det första är mycket av avtalsrörelserna bundna av förhoppningar som till exempel att konjunkturen i Europa ska skapa ett ”löneutrymme” i Sverige. Det sagt av LO:s ekonomer som samtidigt hävdar att samma ”löneutrymme” inte ska baseras på verkliga förutsättningar utan på vad de kallar ”konjunkturrensad produktivitet”. Utan koppling till verkliga förhållanden som faktisk produktivitet och i en omvärld, numera utan inflation, publicerar LO förväntningar om löneökningar på långt över 3 procent! Erfarenheterna från avtalsrörelsen 2007 bär syn för sägen. Den landade fel vilket finanskrisen 2008 avslöjade.

Ytterligare ett tankefel är att ta Riksbankens 2-procentiga inflationsmål som utgångspunkt. Detta främst för att det inte uppnåtts på många år. Att bygga lönekrav på ett fantommål, gör det bara onödigt svårt att träffa rimliga avtal. Det motverkar syftet att i industriavtalets anda stärka konkurrenskraft och sysselsättning.

Avtalsrörelsen måste bygga på den internationella konkurrenskraften. Industriföretag och samverkande tjänstesektor verkar på en global marknad och det relevanta prismåttet är de egna priserna räknat i svenska kronor, kronor som i sin tur bestäms av internationella priser och valutakursen. Svensk KPI/inflationsmålet saknar relevans för företagen som utgångspunkt för avtalsrörelsen.

Konkurrenskraft avgörs i skärningspunkten mellan de nominella kostnaderna och produktivitetsutvecklingen relativt konkurrentländer. Skulle lönerna i svenska företag stiga betydligt snabbare än hos konkurrenterna kan inte industrin kompensera ökade kostnader genom att höja sina priser. Resultatet skulle istället bli tappade marknadsandelar. Så ser verkligheten ut.

Mot detta tornar nu en front av aktörer upp sig, aktörer med dålig förankring i för exportindustrin relevanta förutsättningar. Här torgförs uppfattningar som att det nu är andra gruppers tur att få större del av lönekakan. Eller att avtalsrörelsen ska utformas så att den gynnar särskilda grupper – kvinnor, lågavlönade, lärare, poliser, sjukvårdspersonal med flera. Och man vill att anställda i industrin ska stå tillbaka och att ”märket” ska användas som golv för alla andra.

Vi har från industrins sida bjudit in bland annat Kommunal för att höra hur en sådan modell skulle fungera i praktiken. Men inte fått några besked. Vi – och många andra – har frågat oss hur en modell för ett exportberoende land som Sverige skulle se ut om vi inte har den internationellt konkurrensutsatta sektorn som märkessättare för den samlade ekonomin. Hittills har vi inte fått några svar på den frågan heller.

Det enda vi med säkerhet vet är att framtiden inte kommer att bli precis så som vi tror eller hoppas på. Och vi vet av erfarenhet att Industriavtalet – där industrins konkurrenskraft är i fokus - har gynnat svensk ekonomi, löntagare och företag väl. Därför är det viktigt att hålla fast vid den linjen.

Fler artiklar om Arbete

23 september

Erbjud flexibla jobb för att locka unga

Sofia Larsen & Magnus Hedberg, Jusek
20 september
19 september

”Byråkrati hämmar landsbygdsutvecklingen”

Jenny Andersson, ordförande Svensk Fågel, bonde
15 september

Stopp för Lexbase räcker inte!

Göran Arrius, ordförande Saco
14 september

Omflyttning av asylsökande raserar integrationen

Peter Eriksson, integrationsstrateg Ystads kommun

Senast publicerat

Igår 14:36

Ibland ska regeringen ha beröm också

Hans Li Engnell, socionom och liberal
23 september

S: Moderaternas egoism stoppar hyresrätterna

Roger Mogert, stadsbyggnads- och kulturborgarråd (S) Stockholms stad
23 september

Erbjud flexibla jobb för att locka unga

Sofia Larsen & Magnus Hedberg, Jusek
23 september

En ungdomsrörelse i fritt fall

Alexander Hallberg, Sverok, samt 24 ungdomsorganisationer
23 september

”Gamla regler stoppar utbildningen”

Linus Hammarlund m fl, ordförande Teknologkåren vid Lunds tekniska högskola

Var med i debatten du också

Vill du vara med i debatten? Klicka här!

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här