Lågavlönade kvinnor kan inte få mest av lönekakan

Avtalsrörelsen. Nu sägs att det är andra gruppers tur att få större del av lönekakan och att avtalsrörelsen ska gynna särskilda grupper – som kvinnor, lågavlönade, lärare och sjukvårdspersonal. Men kommande löneavtal måste avgöras av industrins konkurrenskraft, annars skadas den svenska ekonomin. Det skriver chefekonomerna Mats Kinnwall och Anders Rune som företräder industrin.
Mats Kinnwall mfl , chefekonom Industriarbetsgivarna
Annons

Om mindre än ett år ska nya avtal för stora delar av den svenska arbetsmarknaden vara undertecknade. Redan nu börjar det hetta till och olika parter formerar såväl sina argument som sina styrkor.

Trots entydigt goda erfarenheter för hur man kan och bör agera för att utveckla svensk konkurrenskraft och ge anställda bra anställningsvillkor, verkar vissa – nu senast LO-ekonomerna - längta tillbaka till tiden före industriavtalets tillkomst i slutet av 1990-talet.

Och än märkligare är det att nästan alla i debatten hela tiden säger sig stå upp för att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska ”sätta märket” men att just den egna och kanske några andra sektorer ska undantas från framgångsvägen.

Annons

För alla som vet vad alternativet till dagens modell med exportindustrin som märkessättare innebar är detta en oroande utveckling.

Man kan slå fast några faktorer som spelar in:

För det första är mycket av avtalsrörelserna bundna av förhoppningar som till exempel att konjunkturen i Europa ska skapa ett ”löneutrymme” i Sverige. Det sagt av LO:s ekonomer som samtidigt hävdar att samma ”löneutrymme” inte ska baseras på verkliga förutsättningar utan på vad de kallar ”konjunkturrensad produktivitet”. Utan koppling till verkliga förhållanden som faktisk produktivitet och i en omvärld, numera utan inflation, publicerar LO förväntningar om löneökningar på långt över 3 procent! Erfarenheterna från avtalsrörelsen 2007 bär syn för sägen. Den landade fel vilket finanskrisen 2008 avslöjade.

Ytterligare ett tankefel är att ta Riksbankens 2-procentiga inflationsmål som utgångspunkt. Detta främst för att det inte uppnåtts på många år. Att bygga lönekrav på ett fantommål, gör det bara onödigt svårt att träffa rimliga avtal. Det motverkar syftet att i industriavtalets anda stärka konkurrenskraft och sysselsättning.

Avtalsrörelsen måste bygga på den internationella konkurrenskraften. Industriföretag och samverkande tjänstesektor verkar på en global marknad och det relevanta prismåttet är de egna priserna räknat i svenska kronor, kronor som i sin tur bestäms av internationella priser och valutakursen. Svensk KPI/inflationsmålet saknar relevans för företagen som utgångspunkt för avtalsrörelsen.

Konkurrenskraft avgörs i skärningspunkten mellan de nominella kostnaderna och produktivitetsutvecklingen relativt konkurrentländer. Skulle lönerna i svenska företag stiga betydligt snabbare än hos konkurrenterna kan inte industrin kompensera ökade kostnader genom att höja sina priser. Resultatet skulle istället bli tappade marknadsandelar. Så ser verkligheten ut.

Mot detta tornar nu en front av aktörer upp sig, aktörer med dålig förankring i för exportindustrin relevanta förutsättningar. Här torgförs uppfattningar som att det nu är andra gruppers tur att få större del av lönekakan. Eller att avtalsrörelsen ska utformas så att den gynnar särskilda grupper – kvinnor, lågavlönade, lärare, poliser, sjukvårdspersonal med flera. Och man vill att anställda i industrin ska stå tillbaka och att ”märket” ska användas som golv för alla andra.

Vi har från industrins sida bjudit in bland annat Kommunal för att höra hur en sådan modell skulle fungera i praktiken. Men inte fått några besked. Vi – och många andra – har frågat oss hur en modell för ett exportberoende land som Sverige skulle se ut om vi inte har den internationellt konkurrensutsatta sektorn som märkessättare för den samlade ekonomin. Hittills har vi inte fått några svar på den frågan heller.

Det enda vi med säkerhet vet är att framtiden inte kommer att bli precis så som vi tror eller hoppas på. Och vi vet av erfarenhet att Industriavtalet – där industrins konkurrenskraft är i fokus - har gynnat svensk ekonomi, löntagare och företag väl. Därför är det viktigt att hålla fast vid den linjen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Fler artiklar om Arbete

21 mars

”Sverige måste utbilda för framtidens välfärd”

Heléne Fritzon, ordförande (S) förhandlingsdelegationen SKL
15 mars
13 mars

Replik: Bristyrken hjälps inte av protektionism

Anna König Jerlmyr , oppositionsborgarråd (M), Stockholms stad
9 mars

”Det måste bli lättare att rekrytera till bristyrken”

Emilia Bjuggren, arbetsmarknadsborgarråd (S), Stockholm
8 mars

Fler i arbete med nationell strategi för validering

Jonas Milton mfl, ordförande Valideringsdelegationen 2015–2019

Senast publicerat

Idag 16:31

Replik: Politiker ska inte styra över teaterscenerna!

Saga Axmalm , vice ordförande Liberala ungdomsförbundet Göteborg
Idag 15:40

Stoppa regeringens upphandlingslag - igen!

Carina Lindfelt & Birgitta Laurent, avdelningschef Arbetsmarknad / expert på upphandlings- och konkurrensfrågor, Svenskt Näringsliv
Idag 11:41

Låt funktionsnedsatta arbeta i omsorgen

Monica Lingegård, vd Samhall
Idag 09:12

”Skärp kraven för miljövänliga hus”

Pernilla Winnhed mfl, vd Energiföretagen Sverige

Var med i debatten du också

Vill du vara med i debatten? Klicka här!

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här