Kritiken mot primärvårdens kvalitetsmätningar slår snett

Efter en bred politisk uppgörelse sjösatte Västra Götalandsregionen 2009 en vårdvalsmodell inom primärvården, VG Primärvård. Mycket kraft och engagemang har lagts ned på att mäta kvalité och att skapa ett hållbart ersättningssystem. Det är en utmaning att mäta kvalité, i det avseendet har debattörerna rätt. Men att samtidigt påstå att det är en fråga det tas för lätt på är i grunden illa överensstämmande med verkligheten.

I samband med införandet fanns en tydlig politisk ambition att inledningsvis 10 procent av tillgängliga resurser till primärvården skulle fördelas utefter vilken kvalité och vilka medicinska resultat vårdcentralerna uppnådde. I takt med ökad kunskap på området skulle andelen sedan öka successivt. I dag kan jag konstatera att vi bara nådde 5 procent eftersom vi ställde hårda kvalitetskrav på kvalitetsindikatorerna. Dessutom, tvärs emot ambitionen att öka andelen har vi valt att temporärt minska den för att inte ge ekonomisk ersättning som leder fel.

Denna viktiga diskussion skulle tjäna mycket på om debattörerna hade lagt ner lite energi på att ta reda på hur det verkligen förhåller sig innan de kommer med svepande anklagelser.

Hur kvalité mäts tar vi inom VG Primärvård på ett mycket seriöst sätt. Någon förenklat antagande om att kvalité enkelt mäts inom primärvården finns inte, vilket det felaktigt påstås i debattartikeln den 11 juni av Karin Träff Nordström (SFAM) med flera. Givetvis värderas tillgänglighet och strukturmått. Fokus ligger dock tydligt på medicinska resultat i olika större diagnosgrupperna. I dessa grupper finns indikatorer för god sjukvård som vilar på vetenskaplig grund. Debattörerna efterfrågar just användning av vetenskapligt framtagna mått på god primärvård, som innefattar övergripande förutsättningar. Vad som efterfrågas finns alltså redan, åtminstone i Västra Götalandsregionen.

Det är dock inte oproblematiskt att använda sig av så pass detaljerade mätningar och beräkningsmodeller. Inte sällan blir det hela svårt att överskåda både för så väl de styrande som medarbetare i verksamheten. Så det finns mycket kvar att göra för att förbättra dagens modeller. Det betyder inte att vi ska ge upp och återgå till ett system där resurser fördelas uppifrån efter mer eller mindre godtyckliga politiska beslut till vårdcentraler.

Att tro att avancerade ersättningssystem med ens är färdiga och inte kräver ett aktivt utvecklingsarbete är förstås naivt. VG Primärvård genomgår en ständig uppföljning och för oss moderater är det självklart att fortsätta förbättra detta viktiga valfrihetssystem. I grunden är det frågor som kräver mer debatt och vi behöver lära av varandra eftersom de system som finns i landet ibland skiljer sig åt. Men för att den debatten ska bli produktiv och leda någon vart är det nog så viktigt att inte dra alla över en kam och vara försiktig med generella påståenden. De kan visa sig vara tämligen ogrundade.