Krävs det tomma katedrar för att arbetsgivarna ska vakna?

Medlarna försöker nu hitta en lösning i lärarnas avtalsförhandlingar med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Kraven på att ett första steg måste tas mot att återupprätta lärarnas löneläge klarade inte SKL av att möta under förhandlingarna med Sveriges lärarorganisationer.

Läget är allvarligt för den svenska skolan. Allt färre söker till lärarutbildningarna. 1982 fanns nio förstahandssökande till varje plats på ämneslärarutbildningen i samhällsvetenskapliga ämnen, i dag finns det knappt en. Detsamma gäller lågstadielärarutbildningen, där det grundläggande arbetet görs med att få eleverna att börja sin kunskapsresa med hjälp av skriv- och läsinlärningen. Där fanns över sju sökande till varje plats. I dag fylls knappt platserna på lärosätena.

Undersökningen Läraryrket - En stor livsuppgift med låg livslön som nyligen genomförts av Lärarnas Riksförbund visar att lärarnas löner skiljer sig kraftigt åt över landet. Lärarlönerna ligger genomgående lågt jämfört med andra jämförbara yrken. Den visar också vilka stora rekryteringsproblem skolorna står inför.

Enligt SCB har vi en lärarbrist om inte fler söker sig till läraryrket. I vissa ämnen som matematik och naturvetenskap är bristen tydlig redan nu. Kanske måste lärarbristen brisera i politikernas ansikten innan förändringen sker? Kanske krävs det tomma lektionssalar och skolor utan lärare för att de ansvariga ska vakna och ta sitt ansvar?

Frågan är om vi är på väg mot en akut lärarbrist som utvecklar sig till en permanent sådan? Som gör att lagstiftaren tvingas ändra lagen på så sätt att de skärpta behörighetsregler som numera gäller för lärare måste luckras upp? Det som skapar en bra skola är lärare som genom sin undervisning och sitt ledarskap hjälper eleverna att tillägna sig kunskaper och utvecklas. Internationella studier visar också att desto bättre betalda lärarna är, desto bättre blir studieresultaten.

Mina medlemmar påminner mig ständigt om att de nu verkligen förväntar sig ett första steg mot en uppvärdering av lärarnas löneläge. Om inte lärarna får se en sådan början på en uppvärdering befarar jag att relationen mellan lärarna och den allra största arbetsgivarparten kommer att vara skadad för år framöver. Och då menar jag lärarna, de enskilda anställda ute på skolorna i Sverige, som upplever att de inte uppskattas av arbetsgivarna.

Efter Lärarnas Riksförbunds strejk i avtalsrörelsen 1989 tog det många år för att, i alla fall delvis, återupprätta förtroendet för arbetsgivarna ute på skolorna. Frågan är om Sverige har råd med en ny förtroendeknäck likt den som inträffade efter strejken 1989. Det tror inte jag.

Det är inte bara lärarnas villkor och framtid som står på spel i denna avtalsrörelse – det är också Sveriges framtid som kunskapsnation.