DEBATT DAGENS SAMHÄLLE NR 1/10

ÄLDREOMSORG. Offentlig sektor står inför en av sina svåraste utmaningar. Kommande år, med tyngdpunkt strax efter 2020, lär de demografiska förändringarna kräva helt nya handlingsplaner för hur kommuner och landsting bedriver äldrevård och -omsorg. Sannolikt ökar kostnaderna kraftigt, vilket kommer att innebära svåra avvägningar för sektorn.

Ett antal förändringar krävs för att möta denna utmaning. En del är strukturella, andra handlar om arbetssätt eller synen på åldrande. Arbetet behöver inledas redan nu. Viljan att förändra i tid är dock begränsad, framförallt om det innebär kostnader i dag för att möta utgifter i morgon, eller om det innebär förändringar för de befintliga offentliga institutionerna.

Ändå är det precis det som borde göras. Låt mig peka på ett antal strukturella förändringar som brådskar.

Stora delar av utmaningen handlar om finansieringen av omsorgerna. Det offentliga uppdraget kommer troligen att koncentreras på vården. Omsorgen som så många efterfrågar, och så många talar om, måste både skötas och finansieras utanför den offentliga sektorn! Men ska då omsorgen privatiseras?

Regeringen har arbetat aktivt med att stärka den civila sektorn. Genom överenskommelsen med de socialt inriktade föreningarna, som också biträddes av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), lades en grund för ett fortsatt arbete med de gemensamma utmaningarna.

Jag menar att den civila sektorn är en av huvudaktörerna i framtidens äldreomsorg. Men det finns en överhängande risk för att kommunerna kommer att kräva att civila aktörer ska göra samma saker som kommunerna gjort, på samma sätt och med samma metoder. Den vägen är en återvänds­gränd. Den civila sektorns frihet måste respekteras.

Fler morötter kan komma att krävas för att få fler att engagera sig i frivilligt. Kan frivilligt socialt arbete innebära intjänande av pensionsrättigheter? Kan generationsboenden få mildare skatt, i stället för som nu straffbeskattas? Kan omsorgsförsäkringar liknande pensionsförsäkringar införas?

Även andra områden måste gås igenom: Var ska gränsen gå mellan rätten att bo kvar hemma och kravet att flytta till ett effektivare vård- och omsorgsboende? Hur mycket kan den offentliga servicen cent­ra­li­se­ras utan att det drabbar de äldre? Är det nödvändigt att all privat service koncentreras till stadskärnor och köp­cent­rum?

Slutligen: I dag styrs äldreomsorgen i huvudsak av hälso- och ­sjuk­vårds­lagen och socialtjänstlagen. Problemet är att lagstiftningarna utgår från de två huvudmän som hanterar en åldrande människa, i stället för från den enskilda individen.

Det innebär stora risker för att resurser som borde koncentreras runt individen i stället förslösas mellan de två huvudmännen. Samtidigt innebär det risker för att människor faller mellan stolarna.

Man kan se en åldrande befolkning som ett problem. Men bakom den demografiska utmaningen ligger en av de mest positiva utvecklingarna i mänsk­lighetens historia: Vi blir äldre, friskare och aktivare.

Staffan Werme
Ordförande (FP), kommunstyrelsen, Örebro
Ordförande, beredningen för ­primärvård och ­äldreomsorg, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)