Gärna mer barnomsorg
- men betala ur egen ficka

I veckan har Aktuellt sänt en serie reportage om våra minsta och deras tillsyn. I ett inslag i den 14:e oktober mötte tittarna upprörda föräldrar som var missnöjda med att bara få nyttja dagis i lagstadgade 15 timmar/vecka till ett äldre syskon, när de själva är föräldralediga med bebis.

Nu är det inte min sak som kristdemokrat att lägga mig i hur föräldrar vill ordna omsorgen om sina barn, även om jag förundras över att så många av dagens föräldrar verkar mena att personal i stora barngrupper kan tillgodose barnens behov bättre än de själva. Till syvende och sist måste föräldrarna få avgöra vad som blir bäst för just dem och deras barn, och om det är mer tid i förskolan bör det kunna tillgodoses. Men om pekpinnarna inte bör vara mitt bord, finns det en fråga som jag som politiker å andra sidan måste hantera i sammanhanget. Vem ska betala?

Vi har under lång tid byggt upp en välfärdsstat som har tillgodosett de grundläggande behoven, solidariskt finansierat via skattsedeln.  På senare tid har vi dock sett en förskjutning, där det vi betraktar som rättigheter blir allt mer omfattande. När förskolan inte längre ska vara ett svar på föräldrars behov av hjälp med barnomsorg när de förvärvsarbetar, utan börjar anses vara rättighet för barnen - då finns det ju inga argument mot att alla barn slutligen ska få gå på förskola jämt, oavsett vad föräldrarna gör.

Resultatet av ett sådant synsätt, där rättighetsbegreppet börjar missbrukas, blir en svällande välfärdsstat där allt fler välfärdstjänster ska erbjudas utan krav på att den enskilde ska betala, och där kostnaderna smetas ut över alla skattebetalare. Vi förlorar förståelsen för vad saker och ting faktiskt kostar, och vad värre är, ett utökande av det offentliga åtagandet och en minskad grad av egen finansiering innebär att vi tvingar in människor i ett välfärdssystem som de kanske inte vill nyttja. Majoriteten ökar sin valfrihet och sitt ekonomiska svängrum på minoritetens bekostnad.

Det vi ser nu, vilket den ökade efterfrågan om barnomsorg åskådliggör, är hur allt fler har högre anspråk och förväntningar än vad det offentligt finansierade systemet kan möta. Det frustrerar oss, för vi människor vill själva få avgöra vad vi behöver och inte, vi ogillar att få ett nej när vi vill ha något - vi vill kort sagt ha makten att själva bestämma över våra liv. Men om vi säger ja, ska efterfrågan alltid mötas genom högre skatter där alla får betala för vad några vill ha? Nej, skatten ska räcka till det allra viktigaste och till de allra mest utsatta. Det vi önskar därutöver måste vi vänja oss vid att betala själva. 

Så istället för att säga nej till att erbjuda barn till föräldralediga förskola mer än 15 timmar/vecka borde vi öppna upp för lösningar där förskolorna utöver de skattesubventionerade timmarna kan erbjuda verksamhet så många timmar som efterfrågas, mot en extra avgift. På vänsterkanten kommer man säkert hävda att detta riskerar att bli orättvist, att alla inte kommer att ha råd med det. Så är det nog. Då kan jag ändå lugna dem med att säga att det finns mycket få belägg för att barn i Sverige skulle må sämre om de tillbringade mindre tid på förskolan och mer tid med sina föräldrar.