Forskningen måste få variera mellan olika högskolor

Alltsedan högskolereformen genomfördes 1977 har forskningsanknytning setts som ett ideal för universitets- och högskoleutbildningar. Samtidigt är det ännu i dag, 35 år efter högskolereformens sjösättning, oklart vad som menas med begreppet! Till exempel, hur mycket måste forskningsmedel följa de resurser som satsas på den högre utbildningen vid en enskild institution för att man ska kunna säga att utbildningen är av bra kvalitet och forskningsanknuten?

Agenda för forskning, som samlar merparten av Sveriges stora forskningsfinansiärer, har mot bakgrund bland annat av denna fråga granskat forskningsanknytningens teori och praktik i dagens svenska högskola.

Våra undersökningar av statistik från Statistiska centralbyrån (SCB) visar att två tredjedelar av all undervisning inom svensk högre utbildning utförs av personer som ägnar en dag i veckan eller mindre åt forskning. Inom teknikvetenskaperna stod aktiva, meriterade forskare för endast sju procent av utbildningen – alltså var fjortonde undervisningstimme!

Stora delar av den högre utbildningen bedrivs dessutom av lärare som överhuvudtaget inte har någon fullgjord forskarutbildning. Sammantaget saknar i dag nästan hälften (43 procent) av den forskande och undervisande personalen vid våra lärosäten doktorsexamen.

Man kan dra olika slutsatser av detta. Om man till exempel vill höja andelen undervisning som utförs av meriterade forskare till 60 procent beräknar vi att det kostar uppåt två miljarder kronor.  Eller för att ta ett ännu dyrare alternativ: Att, som det har föreslagits i den forskningspolitiska debatten, förse all högre utbildning med en forskningsanknytningsresurs à 25 000 kronor per helårsstudent skulle kosta över fem miljarder kronor. Det skulle medföra att forskningen får resurser motsvarande Vetenskapsrådets totala budget utan koppling till någon som helst kvalitetsprövning.

Detta, menar vi, är i dag vare sig ekonomiskt försvarbart eller forskningspolitiskt önskvärt. Men att stärka kraven på att högre utbildning ska bedrivas av aktiva forskare utan att tillföra nya resurser är heller inte rimligt.

Agenda för forskning anser dock inte att behovet av forskningsanknytning kan lösas genom att kräva att aktiva forskare undervisar mycket mer än vad som sker i dag. Vi för istället fram ett antal annorlunda lösningar till ovanstående problem – däribland dessa:

Vi bör ställa olika slags krav på forskningsanknytning i olika slags högre utbildning. Relationen mellan forskning och utbildning skiftar helt naturligt mellan utbildningar som, låt säga, läkare, fritidspedagog, kock, ingenjör med mera.

Vi måste tillåta ett synsätt där ”forskningsanknytning” inte är synonymt med forskande lärare. Andelen disputerade lärare bör generellt höjas, men det behöver inte betyda att lärarna samtidigt är aktiva som forskare. Betydligt viktigare är här deras tidigare meriter som forskare.

Samtidigt måste vi finna sätt för högskolorna att kunna premiera utmärkta högskolelärare på deras egen grund, oberoende av dessas forskningsmeriter bortom doktorsexamen. Lärare som är beredda att prioritera undervisning högt och som samtidigt på ett eller annat sätt står i kontakt med forskningen har nyckelroller för de god forskningsanknuten utbildning. Många intressanta modeller kan tas efter. I Storbritannien kan en undervisningsskicklig lektor befordras till ”senior lecturer”. Universiteten i Umeå och Uppsala har antagit system för att bedöma pedagogisk skicklighet hos högskolelärare och ge duktiga lärare utökat ansvar och lönepåslag.

Även i utbildningar med begränsat innehåll av forskning bör studenterna få möta aktiva, högt meriterade forskare som ett (begränsat) kvalitetsinslag i sin högre utbildning.

Som en övergripande rekommendation bör tydligare offentliga principer för krav på forskningsanknytning i olika utbildningar utarbetas i examensprövning och i det pågående arbetet med kvalitetsutvärdering.

Med dessa förslag vill Agenda för forskning nu, 35 år efter att begreppet ”forskningsanknytning” fördes in i lagtext, bidra till att ge ordet ett mer sakligt och realistiskt innehåll. Högskolelagens ”gummiparagraf” måste förtydligas – för universitets- och högskoleelevernas skull likaväl som för att kunna se var forskning och utbildning befinner sig relativt varandra i Sverige.

Arne Wittlöv, styrgruppsordförande, Agenda för forskning - IVA
Lars Anell, styrgruppsledamot, Agenda för forskning, styrelseordförande Vetenskapsrådet