Förödande låta landstingen förhandla om priset på läkemedel

Sjukvård. Regeringen är på väg att begå ett stort misstag vad gäller hur läkemedlen hanteras av landstingen. SKL måste avvisa en kommunalisering av läkemedelsförmånen och istället driva krav på en politik som sätter patienten i centrum. Ambitionen måste vara att göra Sverige till ett världsledande land för utveckling av nya behandlingar och produkter inom sjukvården.
Anders Lönnberg , ordförande Diabetesorganisationen i Sverige

Minns ni reformen med 7-kronan för drygt 40 år sedan? Ett nytt betalningssystem infördes inom den öppna vården där patienterna skulle betala 7 kronor vid ett akutbesök. Tidigare fick patienterna betala besökskostnaden kontant på sjukhuset och fick sedan återbäring via försäkringskassan. De äldre läkarna var emot reformen då de såg en stor inkomstkälla gå förlorad, medan de yngre såg stora fördelar med fast månadslön och reglerad arbetstid.

För många patienter innebar det en trygghet att kunna uppsöka läkare vid behov utan större ekonomisk uppoffring. Reformen får anses vara lyckad ur denna viktiga fördelningspolitiska utgångspunkt. Men reformen hade också andra, långlivade, bieffekter som det inte talats så högt om: Incitamenten för många läkare att arbeta och ta ansvar minskade drastiskt varför tillgängligheten inom den svenska hälso- och sjukvården minskade på ett dramatiskt sätt.

Sjukhusläkarna ansåg plötsligt att provinsialläkarna var tillräckligt kompetenta att behandla många av de diagnoser som tidigare fick vård på sjukhusens öppna mottagningar. Akutmottagningarna, som tidigare varit bemannade av överläkare och andra mer erfarna doktorer med motiveringen att akut sökande patienter behövde den bästa kompetensen, fick ett utbildningsperspektiv i stället. AT-läkarna kunde inte lära sig yrket på en bättre plats än på akutmottagningarna! Resultatet blev att vi sedan dess haft sämre kompetens och långa väntetider på akutmottagningarna i Sverige. Dessa problem existerar fortfarande i sjukvården.

Annons

Sensmoralen av detta är att alla reformer har verkningar av två slag, de avsedda och de icke avsedda. Just detta faktum är grunden för att offentliga, noggranna utredningar bör föregå stora reformer. 7-kronan gjordes relativt fort och utan full insyn och nu står vi inför en annan reform som riskerar ge stora icke avsedda biverkningar.

Regeringen verkar ha bestämt sig för att föra över ansvaret för öppenvårdsläkemedel till landstingen genom att omvandla det särskilda anslaget för läkemedel till ett generellt statsbidrag till sjukvårdshuvudmännen. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) verkar acceptera detta, i varje fall mot rätt betalning. En särskild utredare sitter just nu och funderar på vad denna betalning ska vara. Sannolikt kommer förslaget att innebära en rätt för landstingen att förhandla läkemedelspriserna i någon form. Läkemedelsförmånsverket (TLV) förmodas sätta ett maxpris och därefter ges sjukvårdshuvudmännen rätt att förhandla ner dessa. Jag häpnar över detta omvända ”sicilianska” sättet att se på en ”marknad”. Detta riskerar att ge upphov till en mängd bieffekter som kan uppstå om denna reform genomförs utan större kunskap och eftertanke. Här följer några:

1. Tanken att, som social- och finansdepartementen, se läkemedel enbart som en kostnad för samhället är fel. Sverige är en nettoexportör av läkemedel. Eftersom nya läkemedel alltid kostar mer än äldre skapas ett innovationsmotstånd inom vården som fokuserar på att hålla årliga budgetar. Det blir då allt svårare att introducera och använda nya behandlingsmetoder inom den svenska vården.

Vad det kortsiktiga kostnadstänkandet missar är att användningen av nya läkemedel och behandlingsmetoder i Sverige är en förutsättning för att företag ska investera och utveckla ny teknologi här. Det går helt enkelt inte att utveckla en ny metod om inte vården är villig att använda den. Då går Sverige också miste om den mycket högre intäktssida som läkemedel ger vår ekonomi. De kortsiktiga besparingarna blir som att kissa i byxorna, ljummet i början men sedan iskallt!

Det mest absurda är att inom samma regering sitter samtidigt utbildnings- och näringsdepartementen, och försöker att öka samhällets intäktssida av läkemedel genom att öka mängden klinisk forskning i Sverige. Genom att öka samarbetet mellan vården, akademierna och näringslivet vill man främja innovationer i landet i syfte att öka exporten av läkemedel och medicinteknik!

2. För 20 år sedan låg Sverige i topp att införa nya mediciner och behandlingar i västvärlden. Vi ansågs som mycket teknologibejakande och villiga att pröva nya behandlingar i verkligheten. I en ny engelsk undersökning som undersökt 14 länder och 14 diagnoser ligger Sverige nu på 12:e plats vad gäller att använda ny teknologi och läkemedel. Vi har framgångsrikt ökat användningen av generika i sjukvården men det står alltmer klart att vi nu håller på att spara bort hela vår bas för forskning och utveckling. Risken är att nya läkemedel och medicintekniska hjälpmedel inte längre kommer att introduceras på den svenska sjukvårdsmarknaden som internationellt sett är liten. Faktum är att vi redan är där; ett nytt hjälpmedel för diabetiker, att mäta blodsocker med mera med en vanlig Iphone, kommer inte att lanseras i Sverige med hänvisning till motstånd mot nya hjälpmedel.

3. Inom medicinen talar alla om den individualisering av vården som är på stark frammarsch i världen. Människor är olika och svarar olika på behandling. Likartade tillstånd som tidigare tolkades som en och samma sjukdom delas upp i fler och kräver olika behandlingar. Även inom politiken diskuteras individualiseringen och att sätta patienten i centrum. I verkligheten är vi på väg i rakt motsatt riktning: Allt fler behandlingar standardiseras, patienter behandlas som genomsnittligt sjuka av kostnadsskäl trots att vi vet att sjuklighet följer normalfördelningskurvor. Kloka listor för läkemedel har blivit tvångslistor och är du sjukare än genomsnittet ska du helst söka vård på annat håll. Patienter blir till Svarte Petter, den som ingen vill ha!

4. Om ansvaret förs över från staten till landstingen för läkemedel ökar ojämlikheten i Sverige. Bostadsort blir alltmer avgörande för den behandling man får som patient.

5. Landstingen kommer att behandlas olika av läkemedelsbolagen om förhandlingsrätt införs för läkemedel (eftersom de är olika stora köpare). Det är närmast självklart att de som köper stora kvantiteter får bättre priser än de små. Vill vi införa sådana orättvisor? Men, säger då vän av ordning, kan inte landstingen förhandla och distribuera ihop? (Då kan de spara pengar både på läkemedlen och på distributionen.) Jo, principiellt kan de det. Men avreglerade verkligen regeringen apoteken för att därefter omedelbart monopolisera efterfrågesidan till en enda köpare!? Dessutom skulle landstingen sannolikt inte spara mycket på direktavtal med distribution via sjukhusen då regeringen garanterat de nya apoteken en lönsamhet på europeisk nivå. TLV måste då föreslå en höjning av apotekens marginaler med hänvisning till dålig lönsamhet, enligt sitt myndighetsdirektiv. För så ser det ut i dagen sjukvårdssverige; patienter har inga garantier, inte heller sjukvårdshuvudmän eller de som producerar läkemedel, medicinteknik, innovationer och behandlingar. Bara apotekssektorn har en lönsamhetsgaranti i vårt land!

Listan kan göras längre men det bör nu vara uppenbart för alla att SKL bör avvisa en kommunalisering av läkemedelsförmånen och istället fundera på en politik som de facto sätter patienten i centrum. En politik bör föras som gör att vi på ett intelligent sätt prövar nya behandlingar, att vi så fort som möjligt kan dra nytta av innovationer för patienternas skull. Ambitionen bör vara att göra Sverige till den bästa platsen på jorden för att utveckla nya behandlingar och produkter, detta för att skapa fler arbeten i landet och för högre kvalitet i vår sjukvård. Regeringen borde fundera på hur man kan få en samklang mellan sin hälso- och sjukvårdspolitik och sin forsknings- och innovationspolitik.

Under tiden kommer jag ägna mig åt att få landstingen att säga nej till ogenomtänkta, kortsiktiga kamerala förslag!

  • Anders Lönnberg, ordförande Diabetesorganisationen i Sverige, landstingsledamot (S) Stockholm

Så tycker Dagens Samhälles läsare

Du har redan röstat.Tack för din röst!
704 har röstat hittills.

Fler artiklar om Sjukvård

14 oktober

Wikström, gör inte om Hägglunds misstag

Johan Sjölander, landstingspolitiker (S)
13 oktober

Viktigt värna om fritt val av hörapparat

Susanne Nyberg Sander, Svensk Hörsel
13 oktober

Förbud mot hijab i vården är inte rasism

Johannes Regell m fl, Socialisterna - Välfärdspartiet
13 oktober
10 oktober

Gör upp med rasismen inom vården - tillåt hijab

Magda Rasmusson m fl, Grön Ungdom

Senast publicerat

Idag 11:28

Kretsen bakom Kaplan förringar terrorism

Johan Lundberg, författare
Idag 05:43

Så får Damberg fart på framtidens företag

Nils Karlsson m fl, docent, vd Ratio
18 oktober

Ska inte svensk lag följas?

Joanna Ljunggren, aktiv i Fria moderata studentföreningen i Stockholm

Var med i debatten du också

Vill du vara med i debatten? Klicka här!

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här