Farliga kemikalier
kräver ren debatt

De svenska reningsverken ägs av medborgarna i kommunerna och drivs i de allra flesta fall av kommunerna. Vi tycker det är viktigt att kommunal verksamhet alltid skall vara öppen för synpunkter och att det är viktigt att man ställer frågor. Det leder till ständiga förbättringar. Men - det blir bättre om man använder fakta sakligt. Tyvärr brukar det vara dåligt ställt med sakligheten i Gunnar Lindgrens argumentering.

Det är till att börja med viktigt att skilja på olika typer av kemikalier. Alla är inte farliga. Jag uppfattar av Gunnar Lindgrens inlägg i Dagens Samhälle den 13 april att det är metallerna i fällningskemikalierna som Gunnar ser som allvarligt. Den största metallmängden i fällningskemikalierna är järn eller aluminium. Järnets funktion är att binda upp löst fosfor i avloppsvattnet så att fosfor från urin och avföring inte skall övergöda havet. Fosforn bör istället åter ingå i ett kretslopp mellan människan och åkerjorden. Metaller som järn, aluminium och titan etcetera är naturliga beståndsdelar i jordbruksmarken. Några av de tungmetaller som kan ackumuleras och därför är bekymmersamma på lång sikt i åkermarken finns i ytterst låga halter också i fällningskemikalierna. Men mängden av dessa metaller som tillförs med fällningskemikalierna är under en procent av den totala tillförseln av avloppsvattnet in till reningsverket. Tvärtemot Gunnar Lindgrens påstående utgör alltså fällningskemikalierna ingen stor källa.

För det andra finns det sällan en konflikt mellan ett avfall och en resurs. Jag tycker man verkligen kan fråga sig varför Gunnar Lindgren kallar järnsulfat för en avfallsprodukt. Det är en biprodukt när titandioxid bryts. Det kan ju knappast vara miljömässigt bättre att bryta metaller särskilt för ett ändamål än att ta vara på de resurser som blir till som resultat av en annan produktion. Är en tidning gjord på returpapper värdefull just som tidning eller skall det bara ses som en avfallsprodukt? Att vi på ett miljömässigt hållbart sätt kan återanvända avfall som resurser är en grundsten för en hållbar samhällsutveckling.

Slam som inte uppfyller hårda krav eller kontroll ska inte användas på jordbruksmark. Därför har vi tagit fram REVAQ. För att skynda på arbetet med att fasa ut farliga ämnen och samtidigt med tuff kontroll på slammet möjliggöra ett hållbart kretslopp av näringsämnen och organiskt material från stad till land. Stöd istället arbetet med att minska de farliga kemikalierna i samhället, genom att satsa på REVAQ-certifiering av reningsverken. Genom REVAQ är vi med och löser problemet med alltför många skadliga kemikalier i vår närhet.

Vi har en löpande och bred dialog med både miljörörelsen och forskarvärlden. Vi vill gärna ha debatt om slamåterföring. Men låt oss hålla oss till fakta. Att aktivt arbeta för att få bort de farliga kemikalierna i samhället och samtidigt få ett kretslopp mellan stad och land så att vi kan återanvända resursen fosfor – hur kan det vara negativt?

Anders Finnson, REVAQ:s styrgrupp, branschorganisationen Svenskt Vatten
Anders Åström, vd Gryaab