Den försvunna fritidspolitiken

Även om uttrycket myntades för några år, sedan har vi nog alla hört talas om ”den enda vägens politik”. Det kan användas som etikett för det mesta inom kommunalpolitiken. Med hjälp av speciallagstiftningar styr staten 80-90 procent - om inte mer - av det kommunerna gör.

Men det finns ett politiskt fält där detta inte gäller - kultur- och fritidspolitiken. Bibliotekslagen är den enda speciallagstiftningen. Därmed skulle vi kunna tro att politiken på just detta område skulle göda en mängd olika slags blommor, visioner och debattglädje.
Så är knappast fallet. Tvärtom har denna sektor sett ganska lika ut under de 40 år som jag har följt den. Visst har kostymen minskat, biblioteken fått datorer, simhallarna rutschbanor och fotbollsplanerna plastgräs, men vittnar detta om nytänkande?

”Kultur och fritid” är ett typiskt 70-talsfenomen, som fortfarande omhuldas av många trots att vi nu är 10 år in på 2000-talet. Skall sektorn se likadan ut om ytterligare 40 år?

Det borde ha varit annorlunda för sektorn består inte enbart av frånvaro från statliga pekpinnar, utan också av åtskilliga vägval inför framtiden. Här är några exempel:

• Skall vi ha fritidsgårdar för alla åldrar eller enbart för högstadieungdomar?
• Skall vi satsa på tävlingsidrott eller hälsomotion?
• Skall vi ha konst/kulturplaner eller fritidspolitiska strategier?
• Skall den kreativa klassen vara liten eller vill vi ha många socialt och kulturellt aktiva medborgare?
• Skall vi satsa på föreningsfolket eller på ”föreningslösa”?
• Räcker det med ekologiskt hållbara samhällen eller skall vi också ha socialt hållbara?
• Skall vi ha ”dialog” med enbart några få eller med alla medborgare?
• Skall organisationen ha stuprör (en ”kulturchef” och en ”fritidschef”) eller hängrännor?

Kring var och en av dessa frågor går det att skriva långa debattinlägg. Dessa får anstå, men nu har en rad nya politiker i alla kommuner börjat sitt ansvarfulla arbete i nämnder och styrelser. Av dessa kan vi medborgare kräva inte bara svar på våra frågor utan även rationella och genomtänkta reflektioner över hur politikerna har kommit fram till sina svar. ”Så har vi alltid gjort” räcker inte för politiker som vill bli tagna på allvar.

Kultur- och fritidssektorn är en utmärkt sektor för alla politiker som har visioner om hur det goda samhället skall se ut i framtiden. Låt nu visionerna och debatten flöda!