Danska flexjobb - en modell för Sverige

I Sverige är det färre personer i arbete bland personer med nedsatt arbetsförmåga än för befolkningen i övrigt. Runt om i landet sitter människor som vill vara med och göra en insats men som hindras från att göra det. Så borde det inte vara. Alla borde få möjlighet att vara med och jobba fullt ut efter egen förmåga. Det är svårt att säga mot detta självklara påstående men det är ännu svårare att få svar på vad som bör göras.

När vi frågar om hur vi ska uppnå det alla tycker är rimligt – då blir det tyst i salarna. Någon brukar mumla om rehabilitering och en annan brukar mumla om att rehabilitering inte är någon lösning heller. Och så fortsätter det – år efter år. Så hur når vi dit vi vill komma? Vi tror att man måste tänka nytt och vara beredd att leta utanför Sveriges gränser. Vi vill därför i all ödmjukhet peka på ett förslag från Danmark.

I Danmark införde de en reform som på danska kallas för Fleksjob. Vi har valt att kalla den för Flexjobb. I all enkelhet kan vi säga att det är en speciell anställningsform där arbetsgivaren betalar för det arbete som reformdeltagaren utför och det gemensamma fyller i med resten. Lönen motsvarar heltid och i övrigt är villkoren avtalsenliga. Insatsen planeras och utförs av de danska kommunerna i samarbetet med så kallade Jobbcentern som har både arbetsförmedlingens och försäkringskassans roll. Det går inte för företag att ansöka om Flexjobb som ett rekryteringsstöd utan insatsen är helt knuten till individen. En individ som istället för att snurra runt i sjukförsäkringssystemet är på jobbet och betalar skatt. Särskilt bra är denna reform för personer med kroniska och skovvisa diagnoser.

Det finns en rad fördelar med systemet: Det bevarar humankapital när folk får vara kvar på arbetsmarknaden, det gör det lönsamt att arbeta mot att trilla ut i sjukförsäkringen, det minskar otryggheten då det är en långsiktig och lättförståelig insats och sist men inte minst så har systemet en realistisk inställning då det erkänner att alla inte kan rehabiliteras till 100 procent.

Det finns också en nackdel som bör lyftas fram; avundsjukan. Man kan ställa sig frågan varför den som inte jobbar heltid ska få hel lön och om inte det leder till att kollegor som jobbar heltid blir avundsjuka. Innan man införde reformen I Danmark så var man oroliga för detta. Problemet uteblev då man var tydlig med att om de inte fick Flexjobb så skulle de trilla ut i sjukförsäkringen. I grunden handlar det om att ställa frågan: Är det inte bättre att folk jobbar och betalar skatt än att de snurrar runt i sjukförsäkringen som betalas via skatt?

Fleksjob infördes 2001 och tio år efter kan vi se resultatet av reformen: Arbetsmarknadens parter är nöjda, politikerna är nöjda, myndigheterna är nöja och inte minst reformdeltagarna är nöjda. Om vi fullt ut införde samma system i Sverige skulle det kunna sysselsätta upp till 100 000 personer, men detta är en grov uppskattning. Det finns inga mirakelkurer och det är självklart inte Flexjobben heller. Vi är också väl medvetna om att det inte går att plocka en insats direkt från ett land till ett annat. Men vi är minst lika medvetna att om vi gör som vi alltid har gjort – så blir det som det alltid har blivit.

I dag finns inte alla svar på frågan om hur reformen kan införas i Sverige och exakt vad det skulle innebära - inför detta faktum är vi ödmjuka. Men någon måste börja prata om att lösa ett problem som allt för länge har negligerats. Därför uppmanar vi arbetsmarknadsminister Hillevi Engström och de riksdagsledamöter som jobbar med dessa frågor att verka för att det tillsätts en utredning om att införa reformen på försök i Sverige. 

Gunvor G Ericson, gruppledare (MP) riksdagen, ledamot i socialförsäkringsutredningen
Kathleen Bengtsson-Hayward, förbundsordförande, Neurologiskt Handikappades Riksförbund