Centraliserad forskning ger sämre vård och skola

Skola, omsorg och vård står för investeringar som hör till samhällets allra mest betydelsefulla. Den vardagliga verksamheten måste bygga på beprövad erfarenhet och aktuell vetenskap. Om regeringen nedvärderar den forskning som olika lärosäten bedriver för och i samverkan med kommuner och landsting vore det ett oförsvarligt slöseri med resurser och kompetens. Det kommer att drabba de utbildningar som är centrala för driften och riskerar i förlängningen att sänka kvaliteten på den offentliga servicen i stora delar av landet.

Den forskning som ligger till grund för utbildningar av förskollärare, lärare och vård- och omsorgspersonal är redan i dag underfinansierad, sett till inriktningarnas andel av det totala utbildningsutbudet. Nu riskerar denna forskning att missgynnas ytterligare. Detta är mycket oroande – och dessutom förvånande, med tanke på regeringens ambitioner att höja kvaliteten på lärarutbildningen och att återinföra lektorerna i gymnasieskolan. Om man vill knyta forskningen närmare skolan och ha en utbildningsforskning som förbättrar utvecklingen, kan man inte dra undan mattan för landets lärarutbildare.

Regeringens planerade forsknings- och innovationsproposition väntas innehålla massiva nysatsningar på traditionell inomvetenskaplig forskning vid några stora universitet, men inga motsvarande förstärkningar till den samhällsmotiverade forskning som bedrivs i samverkan mellan lärosäten och kommuner och landsting i hela landet.

Tvärtom diskuterar nu regeringen att införa nycklar för kvalitetsbaserad löpande omfördelning av forskningsresurser som skulle gynna den inomvetenskapliga forskningen och ett fåtal universitet i storstäderna ytterligare. Blir detta verklighet, sätts den mer tillämpade forskning som bedrivs på kommunernas och landstingens uppdrag ännu mer på undantag.

För att säkerställa tillgång till kompetenta forskare och en vetenskapligt förankrad grundutbildning inom skola, omsorg och vård måste forskningsmedlen i högre grad än i dag kopplas till samhällets behov. Det måste också finnas en starkare koppling till antalet studenter vid landets universitet och högskolor.

När kommuner och landsting finner forskning så intressant att de går in som medfinansiärer borde detta självklart betraktas som en kvalitetsindikator och ett argument för att den bör kunna komma ifråga för tillgängliga fördelningsbara resurser. Att som forskare ha samverkat med kommuner och landsting bör självklart vara meriterande för karriärutvecklingen vid universitet och högskolor. Men så är det sällan i dag.

I de sex län vi företräder bor 1,3 miljoner invånare med rätt till bra offentlig service som är utvecklad i samarbete med högkvalitativa forskningsmiljöer. Lärar- och vårdutbildningarna finns på de flesta av landets lärosäten, och i likhet med andra högskoleutbildningar ska de vara forskningsanknutna. Lärare och sjuksköterskor behöver, i likhet med läkarna, kunna kombinera praktisk verksamhet med forskning och kvalificerad undervisning på universitet och högskolor. Men det kräver att det finns forskningsresurser som lägger basen för grundutbildning, fort- och vidareutbildning samt forskarutbildning. Till skillnad från läkarna räcker det därför inte med att forskning för skolan och övriga delar av vården och omsorgen bedrivs vid ett mindre antal lärosäten eftersom lärarna och sjuksköterskorna är många gånger fler.

Ensidiga satsningar på en handfull universitet i storstäderna, och enögt fokus på inomvetenskapliga discipliner, skulle försämra kvaliteten på de utbildningar som förser samhället med förskollärare, lärare och vård- och omsorgspersonal.

För att möta framtidens utmaningar, med allt färre som ska ta hand om en åldrande befolkning, krävs god tillgång på fort- och vidareutbildning samt välutbildad arbetskraft från landets alla universitet och högskolor.

Det som regeringen aviserar som en kvalitetssatsning riskerar alltså att istället leda till försämringar inom vård, skola och omsorg, i synnerhet för den majoritet av landets kommuner och landsting som ligger utanför de tre storstadsregionerna.

Vi vill därför bestämt avråda från den enkelriktade centralisering av landets forskning som framför allt utbildningsminister Jan Björklund har aviserat. Alla lärosäten kan inte göra allt, men de utbildningar och den forskning som kommuner och landsting är direkt beroende av måste finnas tillgänglig inom rimliga avstånd i hela landet. Vi förespråkar därför att en större andel av forskningsmedlen knyts till antalet studenter. Detta är särskilt viktigt för de utbildningar som ska fyllas av dem som i framtiden ska ta hand om såväl våra barn som oss själva när vi blir gamla.

Roland Gustbée mfl, Ordförande (M) Regionförbundet Södra Småland
Harald Hjalmarsson, Ordförande (M) Regionförbundet Kalmar
Ingemar Nilsson, Riksdagsledamot (S), Västernorrland
Kent Persson, Kommunalråd (M), Örebro
Tomas Riste, Ordförande (S) Region Värmland
Catarina Segersten Larsson, 1:e vice ordförande (M) Region Värmland
Per Åsling, Riksdagsledamot (C), Jämtland