Blyga svenskar skadar integrationen

Demokrati. Svenska storstäder tillhör de mest etniskt segregerade i hela Europa. Det är ett märkligt ouppmärksammat faktum. En orsak till att det ser ut så är svenskens blyghet och brist på nyfikenhet. Det menar journalisten Pontus Herin som har bott i invandrartäta Tensta.
Pontus Herin , journalist
Annons

Utredningar, artiklar och politiska tal i all ära. Jag har svårt att tänka mig en bättre verklighetscheck av den svenska integrationspolitiken än att träffa elever som läser svenska för invandrare. De senaste åren har jag haft möjlighet att hålla några föredrag för SFI-klasser som har läst min bok som en del av undervisningen. Snacket efteråt är alltid det mest givande. Ofta har det då slagit mig hur många som berättar hur gärna de skulle vilja umgås med infödingar som har svenska som modersmål, men hur svårt det är att få kontakt.

Häromdagen fick jag denna spaning bekräftat i svart och vitt. Enligt en färsk undersökning är det ungefär en tredjedel av SFI-eleverna som aldrig talar svenska eller umgås med svenskspråkiga utanför klassrummet. Och över 90 procent skulle vilja lära känna fler svenskar.

Det är anmärkningsvärda siffror som skoningslöst visar på den verkliga problematiken när det gäller integration. Vi kan ha jobbcoacher, instegsjobb, SFI och en massa andra utbildningsinsatser. Vi kan ha nya reformer och lagar och fans moster. Men till syvende och sist handlar det så oändligt mycket mer om våra infödda attityder och personligheter. Och dessvärre blir jag hela tiden mer övertygad om att vi infödingar är kroniskt dålig på hela skalan: Allt från den enkla kontakten på bussen och snacket på rasten till att anställa människor med ”fel” namn och bosätta sig nära någon med ”fel” hudfärg. Att svenska storstäder tillhör de mest etniskt segregerade i hela Europa är ett märkligt ouppmärksammat faktum. Liksom att den svenska arbetsmarknaden är extremt dålig på mångfald vid en internationell jämförelse.

Annons

På ett besök i en SFI-klass fikade jag med ett gäng unga tjejer som beklagade sig över hur svårt det var att få kontakt med svenskar varpå jag förklarade att många är rädda för att verka påflugna och snoka i andras liv. Resultatet blir att vi hellre håller oss på vår egen kant, menade jag. Tjejerna såg både rädda och förvånade ut.

Jag tror att konsekvenserna av svenskens blyghet, brist på nyfikenhet och trångsynthet är allvarliga och har svårt att inte tänka på detta i dessa tider av massiva demonstrationer mot rasism runt om i landet. Det som började som en manifestation mot nazism i Kärrtorp har spritt sig till en massa städer.

Oavsett vad folk tror och säger finns det en massa forskning som slår fast att svenskarna tillhör de minst rasistiska länderna i Europa, titta till exempel på min intervju med sociologen Orlando Mella på forskningssajten Fjärde Uppgiften. Mella har i många år mätt svenskarnas attityder i den så kallade Mångfaldsbarometern. Läs också den alltid intressante Richard Swartz krönika på just detta tema. Uttalade rasister och till och med nazister har alltid funnits och kommer säkert alltid finnas, även i Sverige. De är inte många och framför allt är det knappast de här stollarna som upptar SFI-elevernas oro och tankar. Det jobbiga är att de i stället är brydda över den stora massan av människor i detta land, samma människor som gått med i demonstrationstågen de senaste veckorna.

Men ändå, att sätta ned foten mot rasism med plakat och talkörer – det kan väl aldrig vara fel? Det givna svaret är nej, men jag är faktiskt undrande. Reaktionerna i sociala medier kring demonstrationerna visar på ett enormt behov att visa att man minsann varit där. Det påminner mycket om de extrema massreaktionerna efter Jonas Hassan Khemiris artikel i DN i våras. Alla skulle uppröras och trycka på like-knappen. Men risken är stor att de – vi – omedvetet nöjer oss med det, går hem, tittar oss i spegeln och nöjt konstaterar att nu minsann har jag satt ner foten. För att sedan fortsätta att agera som vi alltid gjort.

Varje enskild person i de där demonstrationstågen skulle förstås kunna vara den där som pratar med de där SFI-eleverna som suktar så efter svenska kontakter. Det är människor som när som helst kan åka till ett för dem okänt miljonprogram, prata med invånarna och knyta band. Vidare så finns det bland demonstranterna förstås en massa mammor och pappor med barn i klasser med invandrarbarn som när som helst skulle kunna närma sig deras föräldrar och bjuda hem dem på en fika. Helt säkert finns här också en massa människor i en position att de kan anställa människor med annan bakgrund än sin egen. Men allt detta händer så sällan.

Tänk en demonstration riktad mot vårt nordiska kynne: Vår blyghet, oförmåga att beblanda oss och att visa nyfikenhet. Det vore onekligen intressant att se vilka som skulle ställa sig i tågen, vid sidan av SFI-eleverna då.

Fotnot: Artikeln är tidigare publicerad på Herins blogg, och han har skrivit boken I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra.

Fler artiklar om Demokrati

Idag 05:45

”Nu behövs självrannsakan i EU”

Carl Lindstrand, advokat och civilekonom
23 juni

Offentligt ägda bredband främjar konkurrens

Gunilla Glasare, chef avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad, SKL
23 juni

EU-medlemskap ger mer frihet än byråkrati

Alexander Fritz Englund & Jacob Lundberg, författare till Timbro-rapport

Senast publicerat

Idag 05:45

”Byggbranschen är skrämmande ineffektiv”

Mats Williamson, vice vd Skanska
Idag 05:45

”Nu behövs självrannsakan i EU”

Carl Lindstrand, advokat och civilekonom

Var med i debatten du också

Vill du vara med i debatten? Klicka här!

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här