Bara i diktaturer kan psykologer bota extremister

Extremism. Psykologhjälp och psykiatrisk vård är inte en del av lösningen på terrorn och extremismen. Våldsbejakande jihadism är en politiskt religiös riktning och ingen psykisk störning, lika lite som annan politiskt extremism är det.
Erik Wennström , med. dr i psykiatri och leg. psykolog
Annons

Mona Sahlin, numera nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, ställer sig enligt Svenska Dagbladet bakom förslaget från Örebros kommunalråd Rasmus Persson (C) om att hjälpa jihadister som återvänder till Sverige med ”psykologhjälp”. ”Många har psykiska problem eller har på andra sätt hamnat utanför”, säger hon i en kort och kärnfull analys av den bakomliggande problematiken hos jihadister.

En ledare i Göteborgs-Posten instämmer och anser att jihadister ska erbjudas ”högkvalificerad avprogrammeringshjälp och anpassad psykiatrisk vård /…/ för att kunna återbördas till samhället.” Terrorforskaren Magnus Ranstorp tycks vara inne på samma linje: ”Vi behöver riktade team med poliser, socialarbetare, psykologer som ska jobba med det här”, säger han i Aftonbladet.

Jag är av en annan uppfattning: Här tycker jag att man blandar bort korten och förväxlar psykiatriska problem, som i bästa fall psykologer och psykiatriker kan göra något åt, med etniska, religiösa och politiska stridigheter, som varken psykologer eller psykiatriker kan eller bör ge sig på att ”behandla”.

Annons

Det finns därför skäl att understryka, att socialt avvikande beteende, till exempel politiskt eller religiöst, samt konflikter som först och främst föreligger mellan individen och samhället som regel inte utgör psykiska störningar, enligt den gängse definitionen av psykisk störning. Att ett kommunalråd i förslagsiver kan ge intryck av att ha en annan uppfattning kanske man får ha överseende med. Men att Mona Sahlin, med sin erfarenhet och med det uppdrag som hon nu har, uttrycker sig på så sätt som SvD återger är långt allvarligare, och illavarslande för vart hon ämnar sig med sitt uppdrag.

Visserligen är det så, att även våldsbejakande extremister och terrorister kan lida av psykiska sjukdomar, där vanföreställningar, bristande verklighetskontakt och självmordsbenägenhet finns med i sjukdomsbilden. Jag har tidigare skrivit om forskning som bekräftar att psykiska sjukdomar under vissa omständigheter kan bidra till att man söker sig till, eller låter sig värvas av, terrororganisationer, i synnerhet för att utföra självmordsdåd.

Men av det följer givetvis inte att det stora flertalet som identifierar sig med jihadism och annan våldsbejakande extremism, eller ens en nämnvärd andel av dem, skulle göra det på grund av att de lider av psykiska störningar. Självfallet inte. Men av Perssons, Sahlins och andras uttalanden kan man få intrycket, att en sådan tanke kanske inte är främmande för dem.

Det stora och snabbt växande antalet unga män med orientalisk bakgrund som nu ger sig iväg från Sverige och andra europeiska länder för att strida för IS i Irak och Syrien, gör det nog snarare för att de vill strida för en, enligt deras mening, rättfärdig sak – för att ”strida mot ondskan” och för ”att etablera en islamisk stat där islamisk sharia implementeras”, som en svensk medborgare bland dessa män uttrycker det i en intervju i Aftonbladet

Jag skulle inte tro att denne man, som ”är välutbildad, har ett vanligt jobb och rör sig i Göteborg som vem som helst”, uppskattar att få höra, att hans helhjärtade engagemang med risk för livet för denna sak sedan sju år beror på, att han har ”psykiska problem eller på annat sätt har hamnat utanför”, att han för denna sak bör träffa ett ”team av poliser, socialarbetare och psykologer” som ska ”jobba” med honom, än mindre att han ska bli föremål för ”högkvalificerad avprogrammeringshjälp och anpassad psykiatrisk vård”, var nu sådan finns, ”för att kunna återbördas till samhället”.

Jag förstår honom; det är respektlöst och rent ut sagt kränkande, oavsett hur avskyvärt man kan tycka att hans engagemang och hans gärning är. Och det riskerar att förstärka engagemanget ytterligare.

Det handlar ju inte här om personer vars tänkande är förvridet och kidnappat av en liten sekt. Det handlar om personer som av religiösa och ideologiska övertygelser men av fri vilja låter sig värvas i inbördeskrig med etniska och religiösa förtecken långt från vårt land. Övertygelsen har man rätt att ha och att uttrycka, men den bör inte och får inte stå oemotsagd, varken av våra folkföreträdare eller av företrädare för de muslimska församlingarna i Sverige. Här har den brittiska regeringen nyligen skärpt tonen i budskapet på ett föredömligt sätt. Yttrandefrihet och religionsfrihet förpliktigar.

Att ha rätten till en övertygelse är en sak, men att som svensk medborgare ha rätt att ta värvning i väpnad konflikt i ett annat land och under en annan makt är en helt annan sak. Eller borde i alla fall vara det. Det är visserligen inte första gången som sådant äger rum i vår tid. Men till skillnad från förr, då man ur ett svenskt perspektiv sett som regel tog värvning på den ”goda” sidan, tar man nu värvning på den ”onda”.

Och inte nog med det; man tar också värvning hos den som driver fler människor på flykt undan krigets terror än någonsin tidigare. En del av dessa söker sig till vårt land, för att inte säga rentav lockas hit. Och nu frågar vi oss vilset: vad gör vi när presumtiva företrädare för den fördrivande makten nu visar sig kunna vara grannar, bokstavligen, med de fördrivna, i Sverige? 

Låt oss hoppas att vi slipper bevittna hur Sverige, som har och alltid har haft ett generöst flyktingmottagande, förvandlas genom politisk flathet och missriktad välvilja till ett land som inte ens kan ge trygghet åt dem som vi erbjuder asyl (av grekiskans asylon ’skyddsort; något okränkbart’). Jag tycker det finns tecken på att vi är på väg ditåt.

Det är inte svenskar sedan fem generationer som förtvivlat ser sina söner försvinna utomlands som jihadkrigare; inte heller är det i våra storstäders villa- och innerstadskvarter som bilar sätts i brand och där till och med räddningstjänsten hindras att nå nödställda. Dessa allvarliga problem bottnar i politiska och etniskt kulturella komplex, som också måste lösas, om möjligt, på dessa nivåer.

Jag har naturligtvis inget recept för hur detta ska göras. Men jag kan försäkra alla dem som till äventyrs tror något annat, att ”psykologhjälp” inte är en del av lösningen. Våldsbejakande jihadism är en politiskt religiös riktning och ingen psykisk störning, lika lite som annan politiskt extremism är det. Det finns därför inte heller någon psykiatrisk behandling för sådant. Psykiatrisk ”behandling” av socialt och politiskt icke önskvärda individer är sådant vi endast förknippar med diktaturer.

Att företrädare för Socialdemokraterna och Centerpartiet, och en socialliberal tidning som GP, nu i naivt välmenande avsikt tycks tänka i liknande banor när det gäller jihadister i Sverige är minst sagt häpnadsväckande, och inte så lite oroande. Vart har politiken och opinionsbildningen, det som ni är hemma på, tagit vägen?

Fotnot: Texten är tidigare publicerad på skribentens egen blogg.

Fler artiklar om Demokrati

16 juli
15 juli

”Förhastade slutsatser om Migrationsverkets arbete”

Magnus Gustavsson & Kenneth Karlsson, Migrationsverket
14 juli

Så bygger vi ett sant pluralistiskt samhälle

Jacob Rudolfsson, Svenska Evangeliska Alliansen
13 juli

Vansbro: Så gör vi för att bli bäst på integration

Alireza Akhondi, integrationschef Vansbro kommun
12 juli

Styrelseledamot: Samtliga riksrevisorer måste avgå!

Gunnar Axén, ledamot av Riksrevisionens styrelse 2003-2006

Senast publicerat

16 juli
15 juli

”Förhastade slutsatser om Migrationsverkets arbete”

Magnus Gustavsson & Kenneth Karlsson, Migrationsverket
15 juli

”Behövs en saklig debatt om surrogatmödraskap”

Terese Rustas mfl, Föreningen för surrogatmödraskap
14 juli

Så bygger vi ett sant pluralistiskt samhälle

Jacob Rudolfsson, Svenska Evangeliska Alliansen

Var med i debatten du också

Vill du vara med i debatten? Klicka här!

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här