DEBATT I DAGENS SAMHÄLLE NR 24/09

KVALITET. Elevernas resultat är för dåliga, framförallt satta i relation till framtidens krav. Sverige börjar också närma sig en mer ”normal” europeisk situation där skolresultaten skiljer sig kraftigt åt mellan olika sociala grupper och olika geografiska områden.

Tre dominerande politiska svar på hur elevers resultat ska förbättras kan urskiljas i de senaste tjugo årens skoldebatt:

º Ökad konkurrens och valfrihet har framförallt drivits av moderaterna. Men marknadsmekanismerna i skolans värld har sannerligen inte lett till några resultatförbättringar. Visserligen har många friskolor utmärkta och stigande resultat, liksom för övrigt en hel del kommunala högstatusskolor. Men det beror främst på en effektivare sortering av elever med starka bakgrundsförutsättningar till vissa skolor och de med svaga förutsättningar till andra. Den samlade kunskapen har inte ökat men fördelningen har blivit mer ojämn.

º Hårdare tag och ökade krav på eleverna har framförallt drivits av folkpartiet. Det är riktigt att kunskapsmålen måste vara tydliga för eleverna och följas upp tidigt. Men kunskapsmätningar måste i mycket högre grad användas för att sätta press på lärare och skolledning att utforma undervisningen så att eleverna kan nå målen. I dag stannar de ofta vid att knäcka eleverna.

º Mer pengar till skolan är i första hand de rödgröna partiernas och lärarfackens recept. Det är klart att pengar har betydelse. Samtidigt är det slående hur lite kostnaden per elev påverkar elevernas resultat. Jag ser dagligen exempel på hur resultaten kan skilja dramatiskt mellan skolor och klasser med lika ekonomiska förutsättningar och samma socioekonomiska bakgrund i elevgruppen.

Vi måste in i klassrummet och komma åt kärnan i skolans kvalitet, mötet mellan lärare och elev, för att vi ska kunna få bättre resultat och minska skillnaderna mellan olika grupper.

Vi behöver inte fler lärare – men vi behöver bättre lärare. Många av dem som tas in på utbildningen söker i tredje eller fjärde hand. Det är bättre att minska antalet platser och komplettera betygsintagningen med prov och intervjuer så att vi får lärare som verkligen är lämpliga. I stället bör lärarutbildningarna utveckla mer komplementära utbildningar för personer med annan utbildnings- och yrkesbakgrund som har rätt läggning, intresse och engagemang.

Om vi ska kunna rekrytera rätt personer till yrket måste också en bra lärare kunna tjäna 35 000–40 000 kronor i månaden. Men de som inte tar ansvar för elevernas resultat kanske inte ska ha mer än 20 000 kronor i månaden.

Det krävs också fler karriärtjänster som utvecklingsledare eller ämnesansvarig lärare. Vi måste göra skolan till en lärande organisation. Det finns oerhört mycket kunskap och erfarenhet hos enskilda lärare som aldrig kommer någon annan till del.

Jag anser att vi, i likhet med Japan, ska införa ett system med ömsesidig observation för alla lärare. Det ska vara en del av såväl lärarens kompetensutveckling som av kvalitetssäkringen av skolan. Att systematiskt observera och analysera en kollegas arbete under tio dagar är utvecklande både för den som observerar och för den som observeras.

Erik Nilsson
Förvaltnings­chef, barn och ungdom, Botkyrka, och f d skolborgarråd (S), Stockholm